Upp och nicka sockerdricka

Oj då, nu var det måndag morgon igen och klockan är redan 05.30. De första veckorna efter julledigheten och således dags att stiga upp och förbereda veckan. Mycket spännande arbete ligger framför oss med målet att på ett skyndsamt och jämlikt sätt säkerställa att patienter får tillgång till företagets läkemedel. Någon måndagsångest har jag inte idag heller och det har jag faktiskt aldrig haft. Min familj och mina vänner frågar mig ofta vad det beror på samt hur jag orkar lägga ned så mycket tid och kraft på mitt jobb. Det är en ytterst relevant fråga och som ofta får mig att reflektera. Svaret är dock väldigt enkelt; jag gör det för patienternas skull.

Vem är då patienten kan man fråga sig? I mitt fall är det jag själv i flera sammanhang, min svårt sjuka mor och mina syskon. Det var även min för snart 20 år sedan bortgångne far. Det är med deras bästa för ögonen som jag aktivt valt att fortsätta det berikande arbetet inom läkemedelsindustrin och på biopharmaföretaget Bristol-Myers Squibb. Varje dag för med sig olika utmaningar och möjligheter. Exempelvis kan det handla om att säkerställa att Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) får tillgång till våra hälsoekonomiska underlag inom utsatt tid, att vi möter de krav som landsting ställer inom ramen för offentliga upphandlingar eller arbete för vår branschförening (LIF) med angelägna frågor. Då jag har förmånen att leda interna team så handlar mitt arbete även om att ge dem de bästa av förutsättningar för att de ska kunna utföra sitt arbete, men även arbetet i den svenska ledningsgruppen för BMS tar en stor del av min tid i anspråk.

Hur bananskalet styrde min väg genom arbetslivet

Hur hamnade jag egentligen på BMS? När jag var färdig med min magisterexamen inom ekonomi & marknadsföring på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet så hade jag många funderingar kring framtida yrkesval. Det som jag är extra stolt över, dryga 15 år senare, är att jag delvis lät bananskalet visa mig vägen. När mina ekonomi- och marknadsföringsstudier lackade mot sitt slut tidigt 2000-tal hade jag inte fullt klart för mig vad jag skulle söka för jobb. En studiekamrat uppmuntrade mig att söka till AstraZeneca och den grundutbildning som jag efter anställning hade förmånen att tillbringa dryga 6 månader vid. Vid den tidpunkten visste jag faktiskt inte vad jag sökte för jobb och än mindre vad jobbet skulle innebära. Efter åren på AstraZeneca var jag mycket tacksam för att jag valt att ge läkemedelsindustrin chansen då arbetet är vetenskapligt inriktat men ändå med möjlighet till att få utrymme för kreativt tänkande.

Fakta eller vidskepelse

Att arbeta inom forskande läkemedelsindustri är inte något enkelt arbete och vägen hit har varit både utmanande och snårig. Jag möts ofta av skepticism avseende branschens vederhäftighet och emellanåt med onda tillrop och blickar. Ibland stämmer det men oftast inte. Jag är stolt över att berätta vilket givande och kul arbete jag har och vilken skillnad jag som anställd kan göra när det gäller patienters möjlighet att få en skyndsam och jämlik tillgång till läkemedel oavsett var i Sverige patienten bor. Bara de senaste 4 åren har jag haft möjlighet att introducera läkemedel med över 20 olika sjukdomar (sk. indikationer), alla betydelsefulla för patienterna. Det har handlat om att med läkemedel förändra vardagen för svenska patienter med hepatit C, att komplettera dagens strokeförebyggande behandling vid förmaksflimmer samt att säkerställa att immunonkologiska behandlingar i form av immunterapier når ut till svenska cancerpatienter.

Tiden har snabbt förflutit och nu har jag arbetat i över 15 år inom samma bransch. Hur gick detta till och vart är jag på väg? Frågorna är många men svaret enkelt. Här gör jag betydande skillnad och planerar att göra det framgent med.