Under de senaste tre åren, sedan jag blev varse hur cancer kan påverka en människa, har jag funderat mycket kring sjukdomens uppkomst, vilka som drabbas, varför och självklart de behandlingar som finns tillgängliga.

Tobak och alkohol har i flera instanser påvisats vara cancerframkallande. Betyder det att en person med lungcancer hade undsluppit sjukdomen om hen inte rökt? Sedan har vi personer som får lungcancer utan att ha rökt en enda cigarett – är det då passiv rökning som är boven? Är det otur? Eller är det kombination av faktorer vi kan, eller inte kan, påverka? Det är dessa frågor som är de riktigt viktiga för vår framtida hälsa, och också de som är svåra och känsliga.

Jag skulle vilja påstå att i dagens samhälle är sättet som vi bemöter problemområden på i stora drag binärt och blir mer så för varje år som går. Vad jag menar med det är att någonting, vad som helst, är antingen bra eller dåligt, nyttigt eller direkt skadligt. Det är antingen ett eller noll, alltså binärt. Antingen är du en god människa som är nobel i dina handlingar, eller en ond människa som inte förtjänar minsta förståelse. Detta binära tillstånd drivs även på av medierna. I tidningsrubrikerna står det inte att det är bra att äta citrusfrukter ibland för att kroppen mår bra av C-vitamin. Det står ”Ät C-vitamin och slipp bli sjuk och gå ner i vikt utan att röra på dig”. En mirakelkur, äntligen! I medierna hittar vi ständigt nya mirakelkurer och anledningar/orsaker till att livet ser ut som det gör. Vi hittar saker som vi kan skylla problemen på och vi slipper ta eget ansvar… skönt. När något går bra är det Vi eller Jag, när något går fel är det Du eller Dom! Sådant avståndstagande premieras och det menar jag är fel och i värsta fall leder det faktiskt dessutom till ökad sjuklighet.

Kan det vara så att tänka binärt gör att vi slutar tro på oss själva, att vi slängs mellan olika läger som inte kan samarbeta för att man tror så olika? Gör detta tänk att vi misstror vår egen påverkanskraft på vårt eget liv, vår egen hälsa så att vi bara fokuserar på symptomlindring och inte letar efter orsaken?

Åter till cancer.

”Onormal celldelning” bekräftas och förklaras ofta vara orsaken till eller att det är cancer. Stora summor pengar läggs på forskning för att motverka, lindra symptom och bota cancer. Nya otroliga framsteg görs och snart, om inte nu, kan vi klippa och klistra i våra celler på ett sådant sätt att vi kan omprogrammera dessa till att identifiera och själva attackera cancerceller. Vi går förhoppningsvis en framtid till mötes där vi inte längre behöver inta ett gift som dödar allt i sin väg för att bli av med denna sjukdom.

Det är fantastiskt, det är häftigt och det är mer Sci-Fi än Star Wars var när jag växte upp.

Men jag kommer ändå tillbaka till mina tankar om orsak och verkan. Är onormal celldelning resultatet av att vi lever på fel sätt? Stress, adrenalinpåslag, missnöje, kosthållning, träning, levnadsmönster. Om det är så, betyder det att vårt leverne kommer hitta andra sätt att ta död på oss även om vi hittar ett botemedel mot cancer?