Om någon berättade för mig för två år sedan, att du kommer att drabbas av leukemi och sedan se dig själv som en ”cancer warrior” som hjälper människor som drabbats över hela världen, så hade till och med jag tyckt att den personen verkade knäpp. Jag är en förespråkare av förändring och att våga satsa, något jag kommer att skriva om i mina inlägg. Men jag tror att även jag skulle tycka att detta var ett stort och i princip omöjligt steg. För att förstå hur jag hamnade här behöver vi etablera några grundläggande principer och förhållningssätt.

• Jag är idag resultatet av alla tidigare erfarenheter, och det gör mig unik

• I alla lägen finns det möjligheter

Med rötter i kultursektorn

För att verkligen förstå hur jag hamnat här, så behöver vi backa bandet tillbaka till min ungdom. Båda mina föräldrar kommer från kulturbranschen. Pappa är operasångare och mamma på Dramaten. Och trots att de gjorde sina försök att intressera mig för både sång och dans under min uppväxt, så hade jag mitt sikte inställt på annat. Jag ville starta eget företag. Driva business.

Men någonstans runt 19-20 så svängde det för mig, och jag började känna ett intresse för just skådespeleri. Jag hade alltid haft en talang för att tala inför människor och märkte att jag kunde underhålla i nästan alla situationer. Så jag började bygga upp en vision om mig själv som skådespelare, men för att vara säker ville jag testa en utbildning först. 2008 flög jag till Los Angeles för en utbildning i filmskådespeleri under ett par månader. Ingen alltför lång kurs utan övergripande. Och jag verkligen älskade det. Jag minns hur jag gick och visualiserade mig själv flytta permanent till LA och satsa fullt ut på detta.

Ett telefonsamtal förändrar allt

Då får jag plötsligt ett samtal från mina föräldrar, min mamma tror jag, som berättar att brevet från Handels kommit och hon undrar om hon ska öppna det. Jag hade nästan glömt bort att jag sökte in under våren, samtidigt som jag sökte till acting-utbildningen. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha om jag mot all förmodan inte skulle gilla skådespeleri. Men nu kom detta bara som ett jobbigt irritationsmoment. Jag var helt inställd på att stanna i LA och gå ”all-in”. Men efter heta diskussioner med både mina föräldrar samt även lärare på filmskolan, blev jag intalad att tre år inom business skulle vara en fantastisk säkerhet för mig att falla tillbaka på. Det här gick verkligen emot min egen natur, eftersom jag kände att jag gick ifrån min passion i livet. Jag har alltid haft en väldigt annorlunda inställning till risk. Eller snarare, jag har aldrig haft något risktänk över huvudtaget…

Handelsstudierna ledde fram till min första roll

Jag klev in genom portarna på Handels nästan motvilligt och minns hur jag tänkte ”tre år här, sen tillbaka till LA”. Men jag bestämde mig för att göra det bästa av situationen och satsa på skådespeleri i Stockholm medan jag pluggade och skaffa mig erfarenhet. Medan andra satt på seminarier och pluggade, sökte jag roller i Stockholm och gick på castings. Jag kände mig verkligen som det svarta fåret där i början. Men det roliga var att det var tack vare Handels som jag landade min första roll med repliker, i Snabba Cash. Jag gjorde en audition för en av karaktärerna där, Noppe eller Nippe, som jag inte fick till min besvikelse. Men sen visste jag att de ville filma på Handels, och att Handels är otroligt stränga med filmning. Så jag ringde upp dem och sade att jag kunde lösa dels 100 Handelsstudenter som statister, samt att de kunde filma på skolan. De blev överlyckliga och tackade. Jag nämnde att jag gärna skulle ta en roll om de hade någon mindre, och två dagar senare fick jag ett mail ang. en roll de ville att jag skulle spela i filmen, som skulle spelas in i Göteborg.

Detta gav mig en otroligt viktig lärdom som jag burit med mig sedan dess: Fokusera inte på vad du kan få, utan tänk på vad du kan ge. Vad kan du bidra med som en person behöver?

Var det bara en ungdomsdröm?

Men så hände något för mig. Genom att spendera så mycket tid tillsammans med business-fokuserade människor, började mitt intresse för acting att falna lite. Dessutom var det otroligt svårt att få roller i Sverige eftersom nästan ingenting produceras här. Jag började lite sorgset tänka att det kanske bara var en löjlig ungdomsdröm trots allt.

Jag kände helt plötsligt en nytänd passion för business, och framför allt banking. Någonstans runt den tiden släpptes filmen Wolf of Wall Street och med allt man hade hört från människor i London om hur bankers levde där nere som rockstjärnor, så började jag visualisera ett liv i London. Och när jag var klar med Handels lyfte planet från Arlanda till Heathrow och ett jobb på bank som bonds trader, eller obligationshandlare som det heter på svenska.

Att leva som ”the Wolf of Wall Street”

Det var till en början fantastiskt. Sjukt intensivt jobb, enormt risktagande och känslan av att hantera trades på 500 miljoner euro som 23-åring var minst sagt mäktigt. Och utöver så levde vi ganska vilt på kvällar och helger med mycket fest, ibland hela nätterna igenom. Och det gick dessutom bra för mig i teamet.

Men för mig var det ändå någonting som saknades. Trots kickarna jag fick från att göra bra trades för banken och allt det ansvar jag satt på, började en slags tomhet byggas upp inom mig. Jag kände att jag inte följde mitt hjärta. Det var aldrig min dröm att sitta framför 10 skärmar i Excel. Det tog mig inte lång tid att inse att det som fortfarande bultade inom mig var passionen för film och skådespeleri. Det var en söndag sommaren 2013, jag satt i fönstret i min lägenhet och det var sen eftermiddag. Jag tog beslutet nästan direkt: Jag tänker återvända till filmen och säga upp mig från bankjobbet.

Min dröm blev min nya karriär

I mars 2014 så lämnade jag banken för sista gången och kastade mig rakt in i min nya filmkarriär. Och jag har aldrig varit lyckligare. Ja, konkurrensen var stenhård och övergången från en stadig banking-lön till en rörlig lön som i början kraftigt understeg kostnaderna att leva var kanske inte den trevligaste. Men inget att det spelade någon roll för mig, för jag kände att jag kunde vakna upp varje dag till min dröm.

Och det visade sig att min bakgrund från både Handels och banking var det som hjälpte mig allra mest inom acting. Det gjorde att jag såg mig själv som en produkt och tänkte väldigt mycket på mig själv som ett brand, till en större grad än vad jag tror många rent skolade skådespelare, eller artister, gör. Många lägger väldigt mycket fokus på sin egen talang, och lyfter fram den i alla lägen de träffar potentiella arbetsgivare. Problemet med talang är att det är subjektivt, och urvattnat eftersom alla säger att de har det. Jag lade mer fokus på hårda värden såsom följare på sociala medier samt även hur jag kunde hjälpa dem att finna finansiärer till sina projekt. Från min tid inom banking hade jag lärt känna en del folk på fonder i Schweiz och andra ställen, och de gör ibland lite mer ”roliga” investeringar såsom i en film för att det blir kul för klienterna att läsa om. Jag hade bland annat kontakt med en investor på en fond som investerade i filmen ”Birdman” och, som han själv uttryckte det, ”vi körde in lite svinn-pengar i det projektet och helt plötsligt var vi inbjudna på Leo DiCaprios nyårsfest i Cannes”.

”Investment acting” – fokusera på vad du kan ge

Så istället för att nämna för producers och annat att jag var actor, så berättade jag att jag brukade jobba inom investment banking och potentiellt hade lite kontakter till dem som kunde investa. Och helt plötsligt blev folk mycket mer pratglada. Jag behövde bara nämna lite lätt att jag även höll på med skådespeleri, så fick jag ett mail angående någon roll sen. Återigen – det handlar om att fokusera på vad du kan ge till någon, inte vad du kan få.

Nu kunde livet börja på riktigt

Mellan åren 2014 och halva 2015 så gjorde jag mellan 40-50 olika projekt i London och även USA. Allt från musikvideos, reklamfilmer, modelljobb – till teater, kortfilmer och till sist även långfilmer. För varje projekt utökades mitt nätverk av människor i branschen. Det hela ledde till att jag blev castad i två amerikanska långfilmer, en som skulle spelas in i NY och en i LA. Och det gjorde att jag även kunde skaffa mig ett amerikanskt visum. Först då, när jag gick ut från Amerikanska ambassaden och tittade på mitt nya visum. Då för första gången på många många år, tillät jag mig själv att andas ut lite. Jag minns att jag tänkte att jag lyckades, jag lyckades byta karriär. Det kändes som att mitt liv verkligen kunde börja nu. Avståendet mellan dröm och verklighet kallas action, agerande, och jag hade verkligen tagit action.

Trött, sliten och utmattad

Men jag fick aldrig spela in de där filmerna. Och inte flytta till USA heller. Först det var runt den tiden, i maj 2015, som jag började känna mig trött. Och inte bara lite sliten, utan helt utmattad. Jag minns hur jag sov 10-12 timmar om dagen, och knappt orkade upp ur sängen. Jag skyllde det på stress och allmänna utbränningssignaler. Men eftersom jag visste att jag skulle flyga hem och fira lite svensk sommar om en månad, så valde jag att bara hålla ut. Men detta blev ju värre och värre, och de sista dagarna innan jag skulle flyga hem så svettades jag konstant och det värkte i hela kroppen. Jag minns att jag var nära på att svimma påväg ut till Gatwick.

När jag väl kommit till Stockholm hade jag en otrolig värk här i bröstet, och även svårt att andas. Så jag tog mig direkt till akuten på St. Görans och berättade som det var. Två dagar senare fick jag diagnosen akut lymfatisk leukemi. Blodcancer.