Varje minut, varje dag får människor cancerbesked. En mamma, ett barn, en familjefar, en vän.

Under högsommaren 2015 hade jag bott i London i snart 6 månader. Jag flyttade dit för att jag skulle byta karriär från media till finans. Jag var exalterad och kände att det här var mitt ”break” i livet. Nu hade jag chansen att både uppleva en ny storstad och göra karriär. Dessutom lyckades jag ordna så att jag kunde bo med min bästa vän, Fabian, som redan hade bott där i 3 år.

Vänner sedan gymnasietiden

Jag och Fabian har varit bästa vänner sedan gymnasiet. Första gången vi sågs trodde jag inte att vi skulle bli vänner, jag tyckte att han hade en dryg uppsyn. Dock blev vi snabbt vänner efter första gymnasie-festen, vi var mer lika än vi båda trodde och kanske var det också det som var anledningen till att vi inte klickade direkt. Vi upplevde gymnasiet tillsammans, tiden då man på många sätt formas som människa. Efter gymnasiet reste vi till Svenska skolan i Kenya och pluggade upp våra ämnen för att påbörja våra universitetsstudier. Fabian på Handelshögskolan, jag på KTH. Vi hade olika drömmar men samma passion för livet och vi höll alltid kontakten.

Från det perfekta storstadslivet till chockbesked

I London var livet till synes perfekt och jag trodde att det skulle bli min nya hemstad. Jag stormtrivdes med människorna och med den vibrerande pulsen. Att bo med sin bästa vän gjorde att det var lätt att komma in i ett nytt umgänge – att hitta min plats.

Men så kom den dagen då det skulle förändras. Jag var på Wimbledon i början av juli och tittade på en dam-dubbel när mobilen vibrerade. Ett nytt meddelande från Fabian i en av våra grupp-chattar:

”Dåliga nyheter boys, visar sig att jag har fått leukemi, blodcancer….”

Jag kommer ihåg min initiala reaktion. Jag fick hålla för munnen när jag halvsprang ut från “courten” för att inte spy på det par som satt på bänken framför… Jag trodde att min bästa vän skulle dö och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen, än mindre göra.

Det jag först trodde om cancer

När jag tänker tillbaka på den här situationen så kommer jag ihåg hur otroligt lite jag visste om cancer, en av världens mest spridda och dödliga sjukdomar. Jag associerade cancer med slangar, med sjukhus, med håravfall och viktras. Allt sammanfattat i en utdragen process där det slutgiltiga resultatet var döden. Att detta var helt säkert för mig var på grund av att det var blodcancer. Cancer i själva systemet som har till uppgift att hålla alla celler och organ i kroppen vid liv.

Tiden innan beskedet

Fabian hade under de 3-4 veckorna som ledde till cancerbeskedet känt sig trött. Fabian frilansade som skådespelare vilket gjorde att jobben kunde infalla på udda timmar och ibland inte alls. Det var en stressig vardag och allt som oftast under den här perioden sov Fabian när jag åkte till jobbet och hade ibland gått och lagt sig innan jag kom hem från jobbet. Det var någonting som var konstigt, det visste vi båda, men vi kom fram till att det kanske berodde på stress till följd av en oviss framtid eller att det var effekten av ett hårt liv där dagarna kantades av events och alkohol. Kanske var det utbrändhet?

Som vän kände jag skuld

När jag fick reda på att Fabian hade fått blodcancer kände jag en skuld över att inte ha reagerat det jag sett tidigare, tröttheten. Vid något tillfälle sa Fabian att han kanske borde åka in till sjukhuset men jag, likt andra kompisar, sa att det antagligen inte var något. Att jag sa det fick mig att känna mig som en dålig vän, vad var det som gjorde att jag inte lyssnade på riktigt, att jag inte såg att min vän mådde dåligt?

Får man visa svaghet eller måste man alltid vara stark?

I dagens samhälle har vi en outtröttlig tro på att man inte ska visa svaghet och att man ska kämpa vidare. Det finns något glorifierat över att visa sig stark, något som kan få förödande konsekvenser. I Fabians fall är jag oerhört glad över att han åkte hem till Sverige den där helgen för att han kände sig trött. Han skulle vila upp sig och vara med sina föräldrar för att komma tillbaka starkare. Samma dag som han landade gick han ut och åt med sina föräldrar men mitt i allt detta fick Fabian svårt att andas och åkte in till akuten. En dag senare kom diagnosen och i samband med detta vibrerade min telefon mitt i en dam-dubbel på Wimbledon.

Livet kändes inte längre lika självklart i London och den till synes perfekta tillvaron förvandlades snabbt till något som inte kändes som en prioritet. Min bästa vän var på väg att dö och jag kände mig hjälplös.

Med livet på paus

Fabian fick ganska snabbt beskedet att överlevnadschansen för den typen av leukemi han fick (Akut Lymfatisk Leukemi, ALL) var cirka 70%. Fabian kontemplerade aldrig över att han kanske inte skulle klara sig. Han var mer förbannad över att livet och karriären skulle sättas på paus i 2,5 år. För mig tog det däremot några veckor innan jag ens vågade få upp hoppet och tro att min bästa vän skulle vara kvar efter den 2,5 år långa ”pausen”. Men nu sitter vi här som bästa vänner, numera även kollegor och ser båda fram emot den sista behandlingsdagen 17e december.