"Älskar du dig själv?" En person som står mig mycket nära frågade mig det igår. Det var en sådan här "deep talk" kväll. Jag blev riktigt överraskad av frågan. Så ren och rakt på sak. Dock så svår att svara på. Jag var tvungen att verkligen tänka länge och hårt under ett par minuter.

"Nej, jag älskar inte mig själv."

Det är sanningen. Jag har aldrig älskat mig själv och min egen natur. Jag är ingen dålig människa. Jag har varit snäll och behandlat i princip alla jag mött genom åren med respekt (så mycket som de förtjänade) och jag har alltid försökt agera på ett sätt så att ingen i min närhet skadats på något sätt, men det har alltid funnits ett mörker inom mig. Ända sedan jag var ung tonåring har jag haft svårt att känna mig lycklig. Nu vill jag inte att ni tolkar detta som att jag gått runt och haft ångest och lidit genom hela livet. Definitivt inte. Men jag har aldrig haft möjligheten att känna den där nivån av absolut lycka som vissa tycks kunna. Bara slentrian-lycka.

"Vad kul", jag har en flickvän

"Vad kul", jag fick höga betyg

"Vad kul", jag kom in på Handels

"Vad kul", jag fick jobb på en investment bank

"Vad kul", jag säger upp mig och börjar skådespela istället

Mörkret inom

"Vad kul" symboliserar den svaga eller kanske vaga nivån av extas som bubblade upp inom mig när jag åstadkom något. Men de var enbart korta stunder av halv-glädje. Mer i stil med "jaja, det var väl ändå planen, inte sant? - håll nu tyst och kör vidare". Det var mörkret inom mig som talade. Stängde ned mig. Absorberade det svaga ljuset som fanns. Skrattade åt varje litet futtigt försök för lilla Fabian att känna riktig lycka.

Många har noterat det här mörkret inom mig genom åren. Speciellt människor som stått mig nära. Nära vänner, flickvänner. "Det finns något i dina ögon som berättar en annan historia än den du försöker att porträttera till omvärlden". Och personer som hävdar att de har olika förmågor utöver det normala, alltså medium och healers, har alltid känt "något annat" inom mig. Jag är inte så säker på de senare dock. Jag tror nämligen att alla har en mörk sida. Alla har den där lilla rösten inom sig som viskar "Du är inte bra nog, Du är för tjock, Du är för ful, Ingen tycker om dig på riktigt, Ditt liv är meningslöst" och så vidare. Det finns inom oss alla och det livnär sig på vår svaghet. Närhelst vi känner oss svaga, närmar det sig. Men jag tror mörkret är starkare för vissa än för andra. För mig har det alltid varit den dominerande kraften. Det är den fortfarande.

När jag var säker på att jag skulle dö

Men 3 juli förra året började saker och ting förändras för mig. Som jag berättade i mitt förra blogginlägg "Dödsbeskedet och början på mitt nya liv", uppstod ett litet kort tidsintervall mellan då doktorerna sade "Du har leukemi" och innan de hann säga att det fanns en chans att jag skulle kunna klara mig. Några sekunder av tid där jag var helt säker på att jag skulle dö, då jag bara kände ett totalt lugn inom mig. Och ett ljus.

Ljuset började lysa på riktigt för första gången. Jag hade fått en andra chans. Mitt andra liv började den dagen. Jag kan än idag inte förklara hur jag direkt visste, bokstavligen talat 20 minuter efter att doktorerna hade lämnat rummet, att jag skulle dela min resa med er. Jag har lite svårt att minnas sekvenserna efter beskedet då min hjärna antagligen var i chock.

Inlägget beskrev mitt kall

Jag har alltid svarat i intervjuer att det var först EFTER jag hade delat mitt första inlägg och fått den enorma responsen som jag bestämde mig för att dela min resa, men nu när jag håller på att arbeta på en bok och har gått igenom alla mina inlägg har jag insett att jag sade i mitt första inlägg att jag skulle dela med mig av hela min resa in i minsta detalj mer er. Jag tror att det är mitt syfte. Att bringa ljus på denna hemska sjukdom. Mitt kall. Vem som nu har bestämt det för mig ligger utanför min kapacitet att förstå, men jag kommer att fortsätta tills slutet.

Stunder av total lycka

Och genom att dela den här resan, genom att hjälpa så många, har ljuset vuxit sig starkare och starkare inom mig. Jag har fått uppleva stunder, och till och med timmar av full och total lycka, sedan diagnosen. Ljuset är fortfarande svagare än mörkret och innan för lång tid av lycka hinner gå dras jag ur det igen till mitt vanliga stadie av "ingenting". Jag antar att det kommer att ta flera år av övning innan ljuset blir den dominerande kraften och jag kan gå i flera dagar av total lycka. Jag menar, mer än ett decennium av att inte vara direkt lycklig (eller kanske bara allmänt blasé) kommer säkerligen ta lite tid att desarmera. Men jag vet att jag är på rätt väg. Mitt uppdrag med att skildra min resa, WarOnCancer-plattformen, alla underbara människor jag kommit i kontakt med samt ett skifte i prioriteringar från att enbart bli "framgångsrik" till att faktiskt leva och acceptera att nuet levererar tunga knytnävsslag mot min mörka sida.

Hoppet är det sista som lämnar en människa och det har jag mycket av.

Snart hoppas jag kunna svara "Ja, jag älskar mig själv".