Foto: Lo Birgersson

I det allra första numret av Horizont berättade Kent Persson sin historia. 2013 fick han malignt melanom och samma år fick han möjligheten att ingå i en klinisk studie där han behandlades med immunterapi. I dag är alla spår av hans tumörer borta.

Som nybliven pensionär hade Kent Persson tänkt njuta av ett gott liv med mycket resor. I stället fick han vara med på en helt annan typ av resa. Det han trodde var en oförarglig talgkörtel på ryggen visade sig vara en tumör. Han hade dessutom metastaser i lymfsystemet, höger armhåla, i lungorna och i levern. Men Kent Persson blev sjuk i precis rätt tid, om man nu kan säga så. Vid Sahlgrenska universitetssjukhuset skulle man inleda en klinisk studie med immunterapi för patienter med malignt melanom och Kent Persson blev tillfrågad om han ville vara med. När han i dag tänker på vad han varit med om konstaterar han att han haft tur.

– Det känns så klart väldigt positivt. Jag lever ju, säger han. I studien fick hälften av deltagarna dåvarande standardterapi som var cellgiftsbehandling och hälften fick immunterapi. Kent Persson hamnade i den senare gruppen, men det visste han inte från början eftersom studien var blindad (varken sjukhuspersonal eller patienter vet vem som får vilken behandling).

Cancern har försvunnit ur tankarna

Bara några veckor in i behandlingen började Kent Perssons tumörer krympa, ett tecken på att behandlingen fungerar. I dag är alla spår av tumörerna borta och Kent Persson har förpassat tankarna på sin cancersjukdom långt bak i huvudet. Men det har varit omtumlande år.

– I början hade jag cancern i tankarna hela tiden. Jag fick mardrömmar och hade svårt att sova. Det tog några år innan jag kunde ta över kontrollen men nu är det jag som bestämmer, inte cancern, säger han.

Totalt pågick Kent Perssons behandling i två år. När den sedan avslutades helt, eftersom det inte längre syntes några tumörer, var hans känslor blandade.

– Först kände jag mig som Bambi på hal is. Att få behandling hade blivit som att gå till ett jobb, jag fick prata med sköterskan och läkaren och fick lite input. Det var tryggt och skönt.

Men helt släppt för vinden är han inte. I dag går han på röntgen var sjätte månad och träffar läkaren var tredje månad. Så kommer uppföljningen att se ut även framöver.

Möjligheten att kunna inge hopp och ge tillbaka

När Kent Persson tänker tillbaka på den resa han fått göra har han i dag svårt att relatera till att det faktiskt är han själv som varit med om den. Förutom artikeln i Horizont har han även föreläst, pratat på seminarier i Almedalen och medverkat i flera andra tidningar. Men när han läser om sig själv i dag känns det främmande och egentligen vill han inte engagera sig så mycket. Däremot vill han inge hopp hos andra, och även ge tillbaka till sjukvården.

– När jag pratat på seminarier är det för att jag velat bidra till förändringar inom sjukvården. Kliniska studier är viktigt och kan vara till stor nytta för patienterna. Det är synd att den kliniska forskningen är lite styvmoderligt behandlad, säger han.

Få har hört av sig

Precis som Kent Persson själv nu fått distans till sin cancer så tycks omgivningen också ha fått det. Det är inte många som frågar hur han mår längre utan de flesta tar för givet att det är ”business as usual”. Och på sätt och vis är det väl så, eftersom han mår bra. Men Kent Persson är lite förvånad över att så få hört av sig, särskilt med tanke på hur synlig han varit i media.

– Det är verkligen inte många som hört av sig. Folk är livrädda. Det märks på vissa att de inte vill prata om det och jag kan se på kroppsspråket hur obekväma de blir, säger han.

Själv hade han nog önskat att fler hört av sig, och kanske även att han själv varit mer öppen och berättat för fler om sjukdomen. Själv skulle han i dag inte tveka att höra av sig till någon som drabbats av cancer.

– Jag tycker folk borde vara mer öppna, både den som är sjuk och de runt omkring. Ta upp det och prata och gör ingen konstighet av det. Det bästa tyckte jag var när folk bara frågade rakt på, säger han.

Att ta dagen som den kommer - trots oro

De första åren som pensionär blev inte som han tänkt sig. Men det börjar ta sig. Han tar dagen som den kommer utan måsten – spelar mycket golf, styrketränar, umgås med barnbarnen och njuter gärna av en och annan god lunch på stan med frun. Och så reser de till värmen förstås. Nyårsafton då 2017 blev 2018 bar det av till Thailand i sex veckor och han kommer hem lagom till nästa läkarbesök. Ungefär så hoppas Kent Persson få fortsätta i många år till.

Samtidigt finns förstås oron för att cancern ska komma tillbaka alltid där. Han försöker att leva mer i nuet och fokusera mer på de positiva sakerna i livet

– Vissa säger att sjukdomen kanske var nyttig men det kan jag inte säga. Den kom hastigt och i dag har den förhoppningsvis tynat bort. Min högsta önskan är förstås att den inte ska komma tillbaka.