När man pratar om införandet av nya cancerläkemedel handlar diskussionen ofta till stor del om kostnaden för behandlingarna. Detta är dock bara en av flera faktorer som samverkar när det gäller ett snabbt och jämlikt införande av nya cancerläkemedel. Detta diskuterar jag i detta inlägg.

Nya läkemedel har förändrat införandeprocessen

Ett tydligt exempel, som jag lyft upp tidigare i det här sammanhanget, är immunterapierna mot cancer som godkändes först för användning mot spritt malignt melanom, dvs när cancern har spridit sig i kroppen och inte längre går att operera.

I fallet med immunterapier har läkemedlen gjort att vården varit tvungen att lära sig nya sätt att mäta behandlingens effekter samt hur man bör hantera annorlunda biverkningar än de som man var van vid brukade uppstå för cancerpatienter.

När det första immunterapeutiska läkemedlet introducerades så hade varje landsting sin egen process för införande av nya behandlingar, vilket föga förvånande resulterade i ett ojämlikt införande över landet.

Nationellt införande skapar förutsättningar för jämlik vård över landet

En nationell process för införande av nya terapier har på senare år blivit en naturlig del i introduktionsprocessen för nya cancerläkemedel.

Idag används en modell för nationellt ordnat införande som, enkelt beskrivet, innebär att läkemedelsbolaget presenterar en hälsoekonomisk analys efter att ett nytt läkemedel fått marknadsgodkännande från Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA).

Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) genomför en värdering av företagets underlag för att ta ett beslut om förmån och fastställande av pris i det fall det gäller läkemedel som förskrivs på recept.

När det gäller så kallade rekvisitionsläkemedel, alltså läkemedel som man ger till patienterna på sjukhus t.ex. i form av infusioner vilket är vanligt bland nya cancerläkemedel, så utgör TLV:s värdering istället en del av NT-rådets beslutsunderlag. NT-rådet (nya terapier), som utses av landstingens hälso- och sjukvårdsdirektörer, rekommenderar då vilka läkemedel som ska användas och till vilka patientgrupper.

Nationella rekommendationer behöver bli lokal verklighet

Angelägna nya cancerläkemedel åtföljs numera ofta av nationella rekommendationer för hur och till vilka patienter som läkemedlen ska användas. Men nationella rekommendationer botar inga patienter, utan först när dessa rekommendationer har implementerats och blivit till lokal verklighet gör de nytta. Här ligger utmaningen till stor del idag. Den lokala cancervården är hårt belastad, behandlingsavdelningar har brist på såväl läkare som sjuksköterskor och här kan man hitta orsaker till att vården fortfarande är ojämlik över landet.

Det behövs ett arbetssätt för att hantera kombinationsbehandlingar

En aktuell utmaning vad gäller införandeprocesserna för nya cancerläkemedel finns i det faktum att många nya läkemedel är beroende av varandra, så kallade kombinationsbehandlingar, där det nya läkemedlet inte ersätter ett gammalt, utan istället används i kombination med existerande behandling.

Detta medför inte sällan problem för hur kostnadseffektiviteten för det nya läkemedlet ska utvärderas. I dagens system för utvärdering av kostnadseffektiviteten riskerar de nya läkemedlen att betraktas som ej kostnadseffektiva ens vid låga priser, då kostnaden för basbehandlingen anses bli för hög. Kombinationsbehandlingar kommer sannolikt att bli allt vanligare i framtiden och som alltid är det framförallt patienterna som drabbas av denna problematik. 

Vi på Bristol-Myers Squibb menar därför att TLV snarast måste utarbeta ett arbetssätt för att hantera utvärderingar av kombinationsbehandlingar och prissättning av dessa, så att de kan göras tillgängliga för svenska cancerpatienter.