Dödsbeskedet damp ner som en bomb i medierna, framför allt i de sociala medierna: ”Hans Rosling är död”. Och omedelbart började sammanfattningar och tolkningar av hans livsverk dyka upp. Det gick inte att ducka för det, det bara sköljde över oss. Ska det krävas ett martyrskap för att meddelandet verkligen ska gå fram? I så fall sorgligt, men sant. Och jag sällar mig till dem där denna flod av videoklipp, förklaringar och hyllningar fått mig att fundera över tillståndet i världen lite mer den senaste tiden och dessutom på ett mer nyanserat sätt än tidigare.
Det som förenar oss och det som skiljer oss åt
Jag anser mig vara tämligen berest. Jag har i mitt liv haft den stora förmånen att få resa världen runt och har sett mycket av sådant som de flesta aldrig får uppleva. Det som sätter sina spår mest från alla resor är möten med människor och de upplevelser som samtal med andra ger och hur möten runtom i världen på ett fundamentalt sett ändrar ens egen världsbild. Det är något självupplevt och inte filtrerat genom något medium. Det är sådana erfarenheter som ger vid hand att det i människor på olika platser i världen innebor likheter på de mest oväntade plan. Att det är mentalitet och intresse som förenar oss och skiljer oss åt, snarare än nationalitet, etnicitet eller något annat.
Arvet till våra barn
För stundom ser min livssituation ut så att jag reser mest på lokal nivå i Sverige och det både gläder och styrker mig när jag får lämna min bubbla av homogenitet i området där jag bor och genom resandet inse att Sverige är ett rikt land på så många plan. Vi ska vara tacksamma för det, varje dag. Och vårt land går framåt, tro det eller ej. Samtiden har väl aldrig sett bättre ut, trots att många försöker få oss att tro annat? Jag är inte rädd, jag är hoppfull. Jag vill tro att vi som enskilda människor kan göra skillnad och påverka morgondagen, precis så som Hans predikade för oss. Att agera, baserat på rätt beslutsunderlag.
Patientfokus på alla plan
Detsamma gäller i mitt jobb. På BMS råder ett konstant patientfokus i allt vi gör och det genomsyrar hela organisationen. Ja, faktiskt. Vår företagsledning jobbar stenhårt för att alla anställda ska känna att de till synes små, vardagliga arbetsuppgifterna leder fram till något större som för vården framåt och gör att människor lever längre och får en bättre hälsa. Och det baseras på forskning och evidens. Och det går hand i hand med sjukvårdens eget sätt att mer och mer styra sina processer mot att jobba patientcentrerat. Det här är viktigare än man först kan tro. Utan ett sådant fokus skulle vi faktiskt stå lite handfallna emellanåt och tveka över riktningar och beslut, men det gör vi inte nu. Frågan är alltid: gynnar det patienten?
För att åter föra tillbaka till Hans Rosling så ska vi såhär postumt tacka honom för hans enträgenhet att skapa kontext och försöka få oss att förstå. Hans arv av en något mer sanningsenlig världsbild att använda som utgångspunkt vill få oss att agera på rätt sätt i förhållande till samtiden och det är något som i förlängningen ger oss hopp.
Horizontbloggen är ett debattforum för aktuella läkemedelsrelaterade ämnen med målet att vara en aktiv del i läkemedelsdebatten och att samspela med olika intressenter för att bidra till ökad kunskap och ge underlag för faktabaserade förslag och beslut. Bloggen riktar sig främst till politiker, myndigheter, tjänstemän, patientföreträdare och andra beslutsfattare inom svensk hälso- och sjukvård, men även patienter och anhöriga.
Kajsa Asp Jonson är legitimerad dietist, journalist och författare. Sedan tio år tillbaka driver hon eget företag med fokus på kommunikation och inspiration kring hälsa, goda matvanor och prevention.
Kajsa vill inspirera till ett skönare liv utan pekpinnar – en hållbar livsstil som dessutom gör att vi på kan leva friskare och längre, njuta av vår tid på jorden och samtidigt få de gemensamma resurserna att räcka till mer.
För mer information, se www.kajsaasp.se
Fabian Madelon is Business Control Function manager with responsibility for Nordics at Bristol Myers Squibb. He is married and father of a 10-year-old son and an 8-year-old-daughter. He has a rare form of cancer that was discovered in 2010 and which triggered major operations on three different organs over the past eight years.
He decided to be on a one-year leave of absence in 2018 with two objectives in mind. The first one is to better understand his disease and find ways to fight it. The second is to use his experience at the hospital to help other patients go through the trauma of major operations.