Vårddebatten inför valet handlade mest om bristande tillgänglighet och vårdköer. Lösningarna som kom från de politiska partierna var mer pengar och personal i vården. Det är helt säkert bra med mer pengar och personal. Jag hoppas dock att vi efter valet får en mer nyanserad diskussion som tar in hälso- och sjukvårdens komplexitet och också förmår blicka framåt och handlar om hur vi vill att vården utvecklas.

En fråga som behöver diskuteras mer är hur vi kan stötta utvecklingen mot mer välinformerade och aktiva patienter. Dessa patienter driver utveckling i vården och skapar samtidigt möjligheter till både bättre behandlingsresultat och livskvalitet för sig själva. Vården har ännu inte hittat strukturerade sätt att möta och ta tillvara den kraft och potential som dessa patienters engagemang utgör.  

Från ”för” till ”med”

Vokabulären på detta område ändras över tid. Just nu känns det som att man har gått ifrån ord som till exempel patientinvolvering (där underförstått det är vården som ”bjuder in” patienten till att vara med) och man pratar snarare om patientsamverkan och partnerskap istället.

Orden syftar till att beskriva en önskad situation där patienten är en aktiv partner till vårdpersonalen. Enkelt uttryckt, istället för att vården gör saker ”för” patienter så gör man saker ”med” patienter.

Vilka driver denna utveckling idag?

Min spaning är att det i huvudsak är tre grupper som gör att det här går framåt idag:

• Patienter som vet, kan och vill mer än vad vården normalt förväntar sig av en patient. Ordet ”spetspatienter” var ett av de svenska nyorden 2017. Dessa patienter går före och visar vägen
• Politiker som ser utvecklingen och försöker skapa möjligheter att stötta den
• Innovatörer/entreprenörer som tar fram nya tekniska lösningar för patienter och vården

Vad är det då patienter vill?

Att döma av genombrottet för ”nätläkartjänsterna” så vill många möta vården där man själv befinner sig och inte åka till vårdcentralen eller sjukhuset. Detta ökar vårdens tillgänglighet samtidigt som det minskar sjukfrånvaron för yrkesarbetande patienter och sparar restid och kostnader.

Vad som också efterfrågas är individuellt anpassad information om sin sjukdom och råd kring hur man som patient kan förbättra sin situation och öka sina chanser till ett lyckat resultat. Det här kan handla om egenvård i form av till exempel kost, motion och levnadsvanor. Men den allmänt hållna information som ofta tillhandahålls räcker inte. Idag är förväntan att jag önskar veta vad vad jag ska göra, givet min situation och mina individuella möjligheter och begränsningar.

Maximal ”må bra-tid” med högsta möjliga livskvalitet i livets alla skeden är kanske det som står högst på patienternas önskelista. Om de två tidigare punkterna kan komma att handla mycket om hur digitaliseringen ökar patienternas möjligheter, så handlar det här om partnerskapet. Nyckeln till ett bra partnerskap är att kunna erbjuda en vård som utgår från det som vårdgivaren och patienten kommer överens om är viktigt för individen.

Hur ska vi då kunna omfamna denna utveckling?

Svensk hälso- och sjukvård har en förändringsresa att göra. Inte mycket talar för att det kommer bli enkelt. Om jag har rätt i min beskrivning av de tre grupper som driver aktiv patientsamverkan framåt idag, så behöver vi även få med de som saknas där.

Till exempel kan äldre patienters möjligheter att använda e-hälsolösningar ibland vara en försvårande faktor. Många äldre kan och vill använda digital teknik, men kanske behöver man sätta in extra åtgärder för att hjälpa dem som inte känner sig hemma med det.

Viktigast av allt för att få till patientsamverkan på riktigt är att vårdpersonalen ser värdet av det, har tid för det samt en organisation och ett arbetssätt som stöder det. Som det är nu så beskriver många från vården svårigheterna med att införa nya arbetssätt helt enkelt som att de "stör för mycket”, dvs utmanar inarbetade arbetssätt och därmed tar tid som inte finns.

Möjliga vinster med ökad patientsamverkan

Utöver tillgänglighet och vårdköer – vilka enligt mig var frågorna som dominerade sjukvårdsdebatten inför valet – talade en del politiker också om vårdpersonalens arbetsmiljö. Jag vill påstå att en förbättrad arbetsmiljö som stoppar personalflykten kommer vara avgörande för en positiv utveckling framöver.

Patientsamverkan bör ses som ett arbetssätt som kan bidra till högre arbetstillfredsställelse i vården. Efter över 20 års samtal med läkare och annan kvalificerad vårdpersonal är jag övertygad om att ett framtida arbetssätt som rensar bort administrativa uppgifter och pålagor och istället skapar utrymme för att aktivt lyssna på, ge tid och genuin uppmärksamhet åt patienter är något som skulle välkomnas.

Dessutom, med fler välinformerade och samverkande patienter skulle vi kanske rent av få fler botade patienter. Och om inte botade, så åtminstone fler lindrade, tröstade och nöjda patienter.