Stroken förändrade familjelivet
Stroken förändrade familjelivet
Av Karin Persson - PATIENTEN

ANNELI TORSFELDT HEIKENBORN jobbade med HR och väntade sitt andra barn när hon fick stroke. Hon överlevde, men fick lägga karriären på hyllan och orkar inte längre vara förälder fullt ut.

En liten skrivbok inbunden i svart läder ligger på köksbordet. På framsidan har någon skrivit ”Annelis dagbok” med vit tjock penna och tecknat en sol. Sidorna är täckta av hälsningar från familj och vänner som kom på besök under tiden på sjukhuset:

 

Min älskade syster. Sist vi sågs var på min namnsdag. Lite annan situation då men skönt att få träffa dig i dag ändå. Jag tänker på dig hela tiden. Julstjärnorna jag fick blommar fortfarande för jag kommer ihåg att vattna dem ibland. 

– Jag minns att jag blev så ledsen sedan när julstjärnorna dog. Det var sorgligt eftersom Anneli hade gett mig dem och jag ville så gärna att de skulle överleva, säger Malin Torsfeldt.

 

Hon är Anneli Torsfeldt Heikenborns lillasyster och för henne är det tydligt att Anneli på vissa sätt inte är densamma nu som då.

– Det finns saker som utgjorde hennes personlighet som inte är lika tydliga längre. Hon har alltid varit väldigt mycket storasyster till mig, men efter olyckan har hon inte haft lika stor förmåga att ta hand om andra.

År 2003, ett par veckor före jul, förändras livet drastiskt för Anneli Torsfeldt Heikenborn. Hon är 32 år, gift med Christer och mamma till William, 3 år. I magen ligger ännu en pojke, men än är det tre månader kvar till beräknad förlossning.

VID FRUKOSTBORDET TAR HON sig för pannan som en reaktion på en plötslig, blixtrande huvudvärk. Maken Christer undrar om hon skämtar när han ser att ena sidan av hennes ansikte hänger slappt. Det sista hon minns från den där decemberdagen är hur någon trycker en syrgasmask mot hennes ansikte.

Sedan hinner julen passera innan hon vaknar igen.

På sjukhuset kan läkarna konstatera att hon fått en stroke. Christer uppmanas att ta farväl av både sin fru och sitt ofödda barn.

Men sonen förlöses med kejsarsnitt och överlever med hjälp av intensivvård. Det gör också den nyblivna tvåbarnsmamman. Ett första, svagt minne från livet efter stroken är ljudet från nyårsraketer och smällare utanför sjukhusfönstret.

Det dröjer ända till mars innan Anneli Torsfeldt Heikenborn får lämna sjukhuset. Då har hon fått veta att hon aldrig kommer att kunna gå igen men redan hunnit motbevisa läkarna. Hemma väntar Christer med lille William och den ännu mindre Jacob, som behöver bli väckt och matad var tredje timme dygnet runt.

En tuff tid följer. Christer är föräldraledig medan Anneli tillbringar dagarna på en rehabiliteringsklinik. Så småningom kan hon återvända till jobbet som HR-konsult på en bank, hon lär sig att springa igen, familjen planerar semesterresor. Men relationen mellan makarna är inte som förut.

– Jag minns en dag då vi hade fått en ny familjerådgivare och han sa ”jaha, Christer, så du tog farväl av kvinnan du älskade när hon låg i respirator”. Och Christer sa ”ja”. Då förstod jag att det var kört, han kunde liksom inte hitta tillbaka till mig.

Tre år efter stroken skiljer de sig och hon flyttar ut ur huset de köpt tillsammans. Så här i efterhand kan hon se att det var bra, men då var hon rädd.

– Jag var 37 år, hjärnskadad, tvåbarnsmamma och singel för första gången sedan jag var 15.

Mamma kan inte titta på alla matcher som vissa föräldrar gör. Nu på sistone har hon kämpat jättemycket för att komma dit.

I DAG BOR Anneli Torsfeldt Heikenborn i ett annat hus i Huddinge. Här finns ingenting som vittnar om hennes historia eller nuvarande tillstånd. Ingen rollator eller mängder av mediciner som står framme. Det enda skulle vara alla små tavlor med budskap om att minnas glädjen och ta vara på dagen.

Den som tittar närmare kan se att hon haltar lätt och att vänstra handen krampar ibland. Men ingen kan se det handikapp som påverkar henne mest: bestående hjärntrötthet som är så svår att hon inte längre klarar av att arbeta.

– Vissa dagar kan jag vara som vem som helst för att nästa dag behöva ligga i sängen hela dagen, säger hon.

Ibland skulle hon nästan vilja sätta ett stort plåster i pannan eller gå med en käpp för att andra lättare skulle förstå att hon inte är hundra procent frisk.

– Hur ska de förstå det som bara finns på insidan?

Sonen Jacob, som förlöstes akut i samband med stroken, har hunnit bli 13 år och ska snart sticka iväg på ishockeyträning. Hans mammas trötthet är vardag för honom. Han har ingenting annat att jämföra med och är van vid att hon ofta mår dåligt och är ledsen.

– Men ibland har vi jättefina stunder. Mamma kan inte titta på alla hockeymatcher som vissa föräldrar gör. Nu på sistone har hon kämpat jättemycket för att komma dit, men jag fattar hur jobbigt det är, säger han.

Anneli Torsfeldt Heikenborn säger att hon gärna vill se matcherna men att hon då får planera så att hon kan ligga och vila efteråt.

Anneli Torsfeldt Heikenborn

Anneli Torsfeldt Heikenborn överlevde en stroke, men sviterna påverkar hela familjen. Här tillsammans med systern Malin Torsfeldt, sonen Jacob och maken Peter Heikenborn.

– Hockey är ju en väldigt krävande sport för föräldrarna. Det ska skjutsas hit och dit, det ska bäras backar och det suger ju jag på. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit vid ratten och skrikit ”den här jävla hockeyn!”. Fast jag vill att du ska spela så är det jobbigt. Det har jag känt skuld över, säger hon.

Jacob påpekar att hans mamma också lätt glömmer saker.

– Jag brukar säga att jag är charmigt förvirrad, fastän det inte är så charmigt alla gånger, säger Anneli Torsfeldt Heikenborn.

Fram tills nyligen har Jacob och hans bror delat sin tid mellan mamma och pappa, men nu har föräldrarna kommit överens om att barnen ska bo hos sin pappa på heltid och hos mamma var tredje helg, åtminstone fram till sommaren. Nu hoppas hon hinna ta igen sig mer.

– Det är viktigt att inte lägga prestige i det där. Jag är ju mamma även om jag inte är med barnen varje dag. När vi ses har vi mer kvalitetstid, säger hon.

Jacob tycker att arrangemanget känns bra.

– Jag tycker att det är roligare att vara med mamma när hon är glad.

PETER HEIKENBORN DUKAR FRAM nybryggt kaffe. Han kom in i Anneli Torsfeldt Heikenborns liv för nio år sedan och i dag är de gifta. Paret möttes via en nätdejtingsida och redan innan de träffades första gången hade Anneli berättat om stroken. I början var det ändå inte tydligt för honom hur pass omfattande konsekvenserna av den var.

– Hon jobbade, hade barnen varannan vecka och vi åkte på flera resor. Jag märkte egentligen ingenting speciellt. Hon förklarade att hon ofta var trött och vi fick planera in tid för vila, men det var egentligen det enda, säger han.

Med tiden blev hjärntröttheten emellertid mer uppenbar. I början var det svårt för Peter Heikenborn att greppa hur tröttheten fungerar, men nu har han läst på och tycker att han förstår henne bättre.

– Jag gråter ju också väldigt mycket, det måste du väl ändå säga? Och att jag har behövt förklara för dig att jag inte är ledsen för något speciellt utan bara helt slut.

– Du kan vara väldigt orolig, säger han.

– När jag blir för trött klarar jag inte av att härbärgera alla känslor och då får jag väldigt stark ångest. Men det är först på senare år som vi har börjat prata om det.

BÅDA TVÅ TYCKER ATT DET huvudsakligen är positivt att han inte kände henne före stroken. Från läkare har hon fått höra att hon ”aldrig kommer att bli sig själv igen”. Andra i hennes närhet har ibland kunnat säga ”nu är du precis som förr, Anneli”.

– Men vad är det? Man jämför hela tiden med något som jag inte vet vad det är, något diffust. Det kan vara väldigt jobbigt. På så sätt är det skönt med Peter för han vet inget annat. Han tycker om mig som jag är nu.

ANNELI TORSFELDT HEIKENBORN

ÅLDER: 46.
BOR: Huddinge.
GÖR: Sjukskriven. Vice ordförande i Stroke-Riksförbundet. Bloggar på strokesurvivor.blogg.se och är administratör för Facebookgruppen ”Stroke mitt i livet”.
FAMILJ: Maken Peter Heikenborn, sönerna William, 16, och Jacob, 13, samt Peters söner Johan, 16, och Martin, 12.

Ladda ner hela numret här

Prenumerera

Prenumerera på nästa nummer 

Få nästa nummer av Horizont i din brevlåda eller inkorg.