VARJE STROKE KOSTAR samhället 741 000 kronor. Nu kommer studier som visar kostnaden för de drabbades partners. Både i lidande och pengar.

Förlamning, svårt att tala, äta och dricka. Trötthet, svårt att minnas och depression. En stroke innebär stort lidande för många som drabbas med både synliga och osynliga funktionsnedsättningar.

Även anhörigas situation påverkas. Sju år efter en stroke upplever partners försämrad hälsa och livskvalitet. De ägnar också åtskilliga timmar åt att ge stöd till den som har följder efter en stroke. Det visar en avhandling från Sahlgrenska akademin i Göteborg.

– Om man räknar med kostnaden för de anhöriga kan det visa sig att förebyggande och rehabiliterande insatser blir än mer kostnadseffektiva, även om det inte ser så ut i dag, säger hälsoekonomen Josefine Persson som gjort studien.

FÖR NÅGRA ÅR SEDAN BERÄKNADE forskare från Institutet för hälsoekonomi, IHE, samhällskostnaden för en stroke till 741 000 kronor. Den kommunala omsorgen stod för merparten, följt av produktionsbortfall och sjukvård. En liknande studie med 3 000 patienter i Västra Götalandsregionen, som Josefine Persson deltagit i, kom fram till att samhällskostnaden för en stroke var 768 000 kronor.

Men i ingen av dessa studier finns de hälsoekonomiska konsekvenserna för anhöriga med.

I Josefine Perssons nya studie ingår ungefär 250 sammanboende partners och en kontrollgrupp med lika många sambos eller makar till friska personer. De som fått stroke var mellan 18 och 69 år, en del hade fortfarande barn hemma och arbetade.

De anhöriga följdes upp sju år efter stroken. De uppskattade sin fysiska, mentala och generella hälsa och fyllde under en vecka i en dagbok där de beskrev hur mycket och vad de gav för stöd.

– Det är en enorm skillnad. Om man skulle ge insatser till personer som insjuknat i stroke för att minska deras grad av beroende av stöd från anhöriga finns det ett stort värde att spara, säger Josefine Persson.

Hon har inte räknat på vad makarnas egna försämrade hälsa kostar.

– Dessvärre har vi inte information om det. Vi kan se att deras mentala hälsa är sämre än i kontrollgruppen. Man talar också ofta om att det finns en samsjuklighet hos par i och med att man delar samma livsstil. Är den ena mer stillasittande blir den andra ofta det också. Jag vill gärna undersöka det mer, säger hon.

Vad kan man göra för att underlätta för patienterna och deras partners?

– Sju år efter stroken är det få som har kontakt med vården eller den kommunala omsorgen. Därför blir det i många fall upp till dem att själva ta kontakt eller söka information och det kan vara svårt. Vi vet från en kunskapsöversikt att riktade insatser till anhöriga som hjälper dem med behov som de själva har identifierat fungerar bra. Primärvården och den kommunala omsorgen kan spela en viktig roll genom att fråga även anhöriga hur de har det i de fall den som haft stroke söker vård. Arbetsgivare kan underlätta för partnern att kombinera arbetet med omsorgen hemma.

– Framför allt vill jag trycka på att genom att ta med konsekvenserna för anhöriga i hälsoekonomiska utvärderingar av insatser kan man få en annan bild av vad som är kostnadseffektivt och inte.

Josefine Persson och de andra i forskargruppen tycker att resultatet är anmärkningsvärt.

– Det var överraskande att det är så många anhöriga som mår så pass dåligt och ger så mycket stöd sju år efter stroken. Man brukar anpassa sig till situationen och successivt går livet tillbaka till hur det var innan. Men det gäller inte för en tredjedel.