NÄR GÖTA SONESSON FICK FÖRMAKSFLIMMER för fem år sedan var hon och hennes son bestämda: Hon skulle behandlas med den nya generationens läkemedel. Så blev hon bland de första som fick den nya sortens strokeförebyggande behandling.

För fem år sedan började Göta Sonesson känna av sitt hjärta. Då och då spred sig en känsla av värme från mellangärdet och ut i resten av kroppen. Efteråt blev hon trött. Ett par gånger åkte hon ambulans till sjukhuset utan att få besked om vad det var som hände med henne.

– Jag förstod ju att det var någonting med hjärtat men man visste inte vad. Det gjorde mig rädd, säger hon.

Till sist lyckades läkarna fånga hjärtats onormala aktivitet på ett EKG. Göta Sonesson hade förmaksflimmer och behövde omedelbar behandling. Redan på sjukhuset fick hon medicin i form av betablockerare som motverkar flimmer och sänker snabb puls vid ett återfall.

Men när det gällde blodförtunnande läkemedel som minskar risken för stroke skulle det dröja lite längre innan hon kunde börja medicinera. Hon var nämligen starkt skeptisk till den typ av läkemedel som vanligtvis skrevs ut vid förmaksflimmer. Hon hade flera väninnor som använde sådana och det verkade vara ett evigt rännande till vårdcentralen för kontroller. Dessutom var det många olika livsmedel som hon inte kunde äta hur ofta eller hur mycket hon ville.

– Jag sa med detsamma att jag inte ville ha det så, säger hon.

I DAG ÄR GÖTA SONESSON 88 ÅR, går med hjälp av en rollator men mår i övrigt bra, bortsett från en del andra ålderskrämpor som inte är relaterade till förmaksflimret. Hon har dukat fram kaffe och rulltårta. På golvet viftar den gamla jaktlabradoren Zelma lojt på svansen så fort hon får lite uppmärksamhet.

Sonen Johan Sonesson, som bor på tacksamt cykelavstånd, hälsar på. Vid tiden för Göta Sonessons insjuknande arbetade han på ett läkemedelsbolag som nyligen hade lanserat ett av den nya generationens blodförtunnande läkemedel. Han delar sin mammas skepsis till den äldre generationens läkemedel eftersom han menar att det är krångligt att använda, svårt att kombinera med andra mediciner och medför högre risk för hjärnblödning än den nya sortens mediciner. När mamman fick sin diagnos ringde han därför direkt till hennes läkare på vårdcentralen för att föreslå att hon skulle få annan behandling.

– Jag insåg att det aldrig skulle fungera för mamma, som är så pass immobil, att gå till vårdcentralen eller sjukhuset och lämna prover två gånger i månaden. Det fanns inte en chans.

Vid den här tiden hade den nya generationens blodförtunnande läkemedel bara funnits i Sverige i ett år och Johan Sonesson var osäker på hur mycket läkaren kände till om dem.

– Men jag tror att hon läste på efter vårt första samtal och sedan var det inga bekymmer.

Göta Sonesson växte upp med fem syskon. Fyra av dem drabbades av stroke och i dag är hon ensam kvar i syskonskaran.

– Det är inte orimligt att tänka sig att syskonen också har haft flimmer, eftersom vi vet att det är så vanligt, säger sonen.

Själv är Göta Sonesson inte orolig för att få en stroke eftersom hon tycker att den förebyggande medicineringen fungerar bra.

– Man kan inte gå och tänka på det där hela tiden, säger hon.