Foto: Emil Malmborg
Först med den nya behandlingen
PATIENTEN | Av Karin Persson
Först med den nya behandlingen

NÄR GÖTA SONESSON FICK FÖRMAKSFLIMMER för fem år sedan var hon och hennes son bestämda: Hon skulle behandlas med den nya generationens läkemedel. Så blev hon bland de första som fick den nya sortens strokeförebyggande behandling.

För fem år sedan började Göta Sonesson känna av sitt hjärta. Då och då spred sig en känsla av värme från mellangärdet och ut i resten av kroppen. Efteråt blev hon trött. Ett par gånger åkte hon ambulans till sjukhuset utan att få besked om vad det var som hände med henne.

– Jag förstod ju att det var någonting med hjärtat men man visste inte vad. Det gjorde mig rädd, säger hon.

Till sist lyckades läkarna fånga hjärtats onormala aktivitet på ett EKG. Göta Sonesson hade förmaksflimmer och behövde omedelbar behandling. Redan på sjukhuset fick hon medicin i form av betablockerare som motverkar flimmer och sänker snabb puls vid ett återfall.

Men när det gällde blodförtunnande läkemedel som minskar risken för stroke skulle det dröja lite längre innan hon kunde börja medicinera. Hon var nämligen starkt skeptisk till den typ av läkemedel som vanligtvis skrevs ut vid förmaksflimmer. Hon hade flera väninnor som använde sådana och det verkade vara ett evigt rännande till vårdcentralen för kontroller. Dessutom var det många olika livsmedel som hon inte kunde äta hur ofta eller hur mycket hon ville.

– Jag sa med detsamma att jag inte ville ha det så, säger hon.

I DAG ÄR GÖTA SONESSON 88 ÅR, går med hjälp av en rollator men mår i övrigt bra, bortsett från en del andra ålderskrämpor som inte är relaterade till förmaksflimret. Hon har dukat fram kaffe och rulltårta. På golvet viftar den gamla jaktlabradoren Zelma lojt på svansen så fort hon får lite uppmärksamhet.

Sonen Johan Sonesson, som bor på tacksamt cykelavstånd, hälsar på. Vid tiden för Göta Sonessons insjuknande arbetade han på ett läkemedelsbolag som nyligen hade lanserat ett av den nya generationens blodförtunnande läkemedel. Han delar sin mammas skepsis till den äldre generationens läkemedel eftersom han menar att det är krångligt att använda, svårt att kombinera med andra mediciner och medför högre risk för hjärnblödning än den nya sortens mediciner. När mamman fick sin diagnos ringde han därför direkt till hennes läkare på vårdcentralen för att föreslå att hon skulle få annan behandling.

– Jag insåg att det aldrig skulle fungera för mamma, som är så pass immobil, att gå till vårdcentralen eller sjukhuset och lämna prover två gånger i månaden. Det fanns inte en chans.

Vid den här tiden hade den nya generationens blodförtunnande läkemedel bara funnits i Sverige i ett år och Johan Sonesson var osäker på hur mycket läkaren kände till om dem.

– Men jag tror att hon läste på efter vårt första samtal och sedan var det inga bekymmer.

Johan Sonesson

Johan Sonesson hjälpte sin mamma att få en medicin som fungerar i hennes vardag.

LÄKAREN SKREV UT EN av de nya varianterna och så blev Göta Sonesson en av dem som var tidigt ute med att behandlas med den nya generationens blodförtunnande. Morgon och kväll tar hon sin medicin och en gång om året går hon på kontroll av sin njurfunktion, eftersom läkemedlet är beroende av en god sådan. Hon har inte känt av några biverkningar utöver näsblod någon enstaka gång.

– Det bara löper på, säger hon.

– Du har ju inte haft några bekymmer med det. När medicinen funkar reflekterar man inte heller så mycket över det, säger Johan Sonesson.

Ingen av dem tror att hon hade fått ett av de nya läkemedlen utskrivet om inte Johan Sonesson hade diskuterat saken med läkaren. För den som inte själv är insatt, eller har någon anhörig som är det kan det vara svårt att veta när det kommer nya behandlingar, och då för fem år sedan, var den äldre generationens läkemedel den överlägset vanligaste behandlingsmetoden för att förebygga stroke vid förmaksflimmer.

EMELLANÅT HÄNDER DET ATT Göta Sonesson känner av flimret som ett värmepåslag som sprider sig i kroppen.

– Men nu vet jag ju vad det är för någonting. Därför låter jag det bara passera.

– Och så vet du att själva flimret inte är farligt utan att det är konsekvenserna av det som kan vara det, tillägger Johan Sonesson.

Jag förstod ju att det var någonting med hjärtat men man visste inte vad. Det gjorde mig rädd.

Göta Sonesson växte upp med fem syskon. Fyra av dem drabbades av stroke och i dag är hon ensam kvar i syskonskaran.

– Det är inte orimligt att tänka sig att syskonen också har haft flimmer, eftersom vi vet att det är så vanligt, säger sonen.

Själv är Göta Sonesson inte orolig för att få en stroke eftersom hon tycker att den förebyggande medicineringen fungerar bra.

– Man kan inte gå och tänka på det där hela tiden, säger hon.

GÖTA SONESSON

ÅLDER: 88 år.
BOR: Södra Sandby utanför Lund.
GÖR: Pensionär.
FAMILJ: Tre vuxna barn, barnbarn.




JOHAN SONESSON

ÅLDER: 56 år.
BOR: Södra Sandby utanför Lund.
GÖR: Marknadschef på ett medicin-tekniskt bolag.
FAMILJ: Fru, två vuxna barn.

FORMAKSFLIMMER
Stoppa proppen
Horizont #7 | 2017 juni

Fler och fler med förmaksflimmer får behandling med blodförtunnande läkemedel för att minska risken för stroke. Men än är det en bit kvar till Socialstyrelsens mål. Samtidigt har ungefär 100 000 personer flimmer utan att veta om det. Kunskapen om hur vården kan hitta dem växer. Är det dags för screening?

Ladda ner hela numret här
Prenumerera på nästa nummer

Få nästa nummer av Horizont i din brevlåda eller inkorg.

Få nästa nummer av Horizont i din brevlåda eller inkorg.

Prenumerera nu!