HAN VILL VARA MED DÄR DET HÄNDER och drar sig inte för att sticka ut hakan. Men allra mest klappar Mårten Rosenqvists hjärta för patienterna. Innan han går i pension vill han se till att flimmerpatienter får den vård de behöver.

Från taket i Mårten Rosenqvists arbetsrum på Danderyds sjukhus hänger ett modellfartyg. Hyllorna är fyllda med böcker och gamla flaskor från apotek, väggarna pryds av diverse konst. Mårten Rosenqvist serverar espresso från en liten maskin på en serveringsvagn intill handfatet och berättar att ett av hans stora fritidsintressen är vackra båtar. Och litteratur. Särskilt August Strindberg.

– Han var en argsint, provokativ och icke politiskt korrekt person som sade vad han tyckte och inte lämnade någon oberörd. Jag gillar sådana personer. De är sällsynta numera, säger han.

Är du sådan själv också?

– Ja, jag kan vara det ibland, ute efter att provocera. Det är bästa sättet att få höra sanningen och kan tvinga folk att tänka i nya banor. Det behövs för utvecklingen. Samtidigt är det jättejobbigt att vara den som sticker ut och ibland orkar jag inte, särskilt inte med stigande ålder. Ofta leder det dessutom ingen vart men jag tror det kan vara bra att visa att man kan vara annorlunda.

Mårten Rosenqvist har hunnit bli 65 år. Lite skämtsamt påstår han att han tänker på pensionen varje dag. Det känns inte helt övertygande. Men skulle han välja att luta sig tillbaka skulle han kunna sitta i sitt skärgårdshus och tänka tillbaka på en lång karriär som läkare och klinisk forskare inom kardiologin. Han har bland annat varit med och fått igång tjänsten sms-livräddare, som nu har över 20 000 frivilliga livräddare i Stockholm som kan larmas ut vid hjärtstopp, han är livmedikus åt kungen och har varit klinisk chef för hjärt- och kärlverksamheten globalt på Pharmacia & Upjohn.

DE SENASTE ÅREN har han allt mer kommit att ägna sig åt patienter med förmaksflimmer. Hans mission är framför allt att öka andelen som får behandling med blodförtunnande läkemedel och därmed minska risken för stroke.

– Har du sett någon drabbas av en stroke i onödan så blir du engagerad. Det handlar om välfungerande människor som plötsligt inte kan ta hand om sig själva.

"De som jobbade på hjärtavdelningen, som det hette då, var lite tuffare än andra och fåfäng som jag var så ville jag gärna vara med i det gänget också."

I dag ser han mötet med patienterna som det absolut bästa med jobbet. Men för den unge Mårten Rosenqvist var det inte självklart att söka till läkarlinjen. Inspirationen kom från hans äldre bror som blev läkare och från filmen Korridoren från 1968.

– Den utspelar sig i sjukhusmiljö med Per Ragnar i huvudrollen som doktorn. Det var starkt och dramatiskt och jag blev väldigt tagen av den.

Från början var planen att bli cancerläkare men under medicinkursen på Serafimerlasarettet insåg han att det var inom hjärtvården det verkligen hände grejer. Folk sprang, det var hjärtstopp och dramatik.

– De som jobbade på hjärtavdelningen, som det hette då, var lite tuffare än andra och fåfäng som jag var så ville jag gärna vara med i det gänget också. Sen var det en väldigt bra chef där, Olle Edhag, som jag började arbeta med. Jag drogs även in i ett av hans forskningsprojekt om pacemakerbehandling och han blev min handledare under avhandlingsarbetet.

INTRESSET FÖR PATIENTER MED rytmrubbningar intensifierades under det år då han var gästforskare i San Francisco. Mårten Rosenqvist arbetade med patienter med hjärtrusningar och var med och utvecklade en ablationsteknik som innebär att man går in och bränner av de extra elektriska banor i hjärtat som orsakar rytmrubbningarna. Resultaten såg bra ut och väl hemma i Sverige igen började han arbeta på thoraxkliniken på Karolinska sjukhuset. De blev först i Sverige att använda metoden kliniskt och han minns hur de från början saknade rätt utrustning. De fick låna en apparat från neurokirurgen som egentligen hade ett helt annat användningsområde.

– Vi hängde på en kateter på apparaten och så satte vi igång. Resultatet var häftigt att se. Vi hade patienter som varit sjukpensionärer i 30 år och som på en halvtimme blev helt botade.

Efter en tid på thoraxkliniken började det uppstå konflikter. Luften kändes kvav samtidigt som Mårten Rosenqvist låg i skilsmässa och var ute efter förändring i livet. Han sökte och fick jobb som klinisk chef på Pharmacia & Upjohn där han blev kvar i drygt tre år. I dag har han nytta av att ha varit på ”andra sidan staketet”. Det har gett en insikt om hur läkemedelsbolagen fungerar.

I SIN NUVARANDE STUDIE, Strokestop 2, har Mårten Rosenqvist valt att jobba vidare med samma spår. Den här gången tas ett blodprov på varje kallad patient och man bestämmer halten av hjärthormonet BNP. Det har nämligen visat sig att patienter med tyst flimmer, som inte känner till sin sjukdom, har förhöjda nivåer av just det hormonet.

– På det här viset kan vi göra screeningen mer kostnadseffektiv eftersom vi ser vilka patienter som med större sannolikhet har flimmer. Då kan vi fortsätta utreda en mer begränsad grupp och skicka hem resten, säger han.

Mårten Rosenqvist tror att andelen personer med obehandlat förmaksflimmer kommer att fortsätta minska, särskilt om man väljer att satsa på screening. Förskrivningen av blodförtunnande har redan ökat rejält och det är rimligt att anta att antalet strokefall också kommer att gå ner. Men det sambandet återstår för forskningen att visa.

En stor utmaning tror han ligger i att få alla landsting att följa Socialstyrelsens riktlinjer och erbjuda de nya blodförtunnande medicinerna som ett likvärdigt alternativ till de äldre. Mårten Rosenqvist konstaterar att de nya läkemedlen snabbt vinner mark i Sverige, men att det är stora regionala skillnader.

– Vissa landsting är väldigt sega, trots att det finns tydliga riktlinjer från Socialstyrelsen. Det är rätt ointressant vilket preparat som används, bara patienterna behandlas och ju fler alternativ vi kan erbjuda, desto lättare är det att få fler i behandling, säger han.

EN ANNAN UTMANING HANDLAR om en kollision med juridiken. Enligt det nationella patientregistret finns ungefär 100 000 obehandlade patienter med flimmer i Sverige i dag. Det är uppgifter som finns, men av integritetsskäl får patienterna inte spåras upp. Enligt Mårten Rosenqvist leder det till mellan tre och fyra tusen onödiga strokefall varje år. Och vart och ett av dem kostar 750 000 kronor. På den här punkten hyser han inget större hopp om förändring. Det skulle i sådana fall krävas en lagändring.

Det egna bidraget menar han främst kommer att bli de stora och omfattande Strokestopstudierna.

– Jag hoppas att de ska kunna ge ett definitivt svar på om det skulle löna sig att införa screening för förmaksflimmer eller inte. Får vi svar på den frågan har vi gjort vårt dagsverke.