NÄR SARAH DUNÉR fick bröstcancer visade analysen av tumören att den var HER2-positiv. Hon behandlades med ett målstyrt läkemedel och i dag finns inga spår av cancern.

Hemma hos Sarah Dunér tjänstgör en lastpall som förstukvist. Det nya huset skulle egentligen stått klart tidigare, men i och med cancerbeskedet fick bygget läggas på is.

Nu fattas däremot bara några småsaker innan villan i sommarparadiset Kullaviks hamn är helt färdig.

– Livet rullar på, men det blir aldrig som förut, säger Sarah Dunér.

Det var för tre år sedan som hon fick diagnosen bröstcancer. Mammografiundersökningen hade visat något i högra bröstet som inte fanns där vid undersökningen innan. En ytterligare mammografiundersökning, en ultraljudsundersökning och en biopsi, behövde göras innan hon kunde få besked om vad detta något var.

– Kommer jag att dö? tänkte jag. Att inte veta är det värsta. Jag gillar fakta, så jag började googla väldigt mycket. Jag hade mycket ångest, men samtidigt är jag glad att jag hade mina barn, 3 och 1 år gamla, och ett nytt jobb. Det tog min tid.

När en allvarsam läkare på sjukhuset i Varberg två veckor senare berättade att det tyvärr rörde sig om cancer kändes beskedet litegrann som en lättnad.

– Då kunde vi börja göra något åt saken, säger Sarah Dunér.

Nu väntade operation och analys av tumören för att ta reda på vilken typ av bröstcancer det var.

Baserat på de efterforskningar Sarah Dunér gjort på egen hand fanns det två former av bröstcancer som hon fasade mest för: trippelnegativ och HER2-positiv. Hon hade hamnat på flera bloggar skrivna av kvinnor med de diagnoserna som sedan hade dött, och därför hade hon fått en bild av att få överlevde.

Men när det sedan visade sig att det var just HER2-positiv bröstcancer hon drabbats av, förklarade läkaren att den cancerformen inte längre har en av de sämsta prognoserna. Trots att den är en aggressiv variant med hög risk för spridning och återfall, har diagnosen gått från att ha en dyster prognos till att bli en av de mer hoppingivande, tack vare målstyrda läkemedel.

LÄKAREN VAR SAKLIG, och till Sarah Dunérs glädje berättade han att tumören verkade ha upptäckts i god tid och att cancern inte spridit sig till lymfkörtlarna, men att hon behövde ställa in sig på en tuff behandling.

– Han sa: ”du är ung och vi vill att du ska leva ett långt, friskt liv. Vi kommer att gå in med hela artilleriet”. Det kändes väldigt tryggt, även om jag tänkte på hur det skulle bli med jobbet och husbygget och att tappa håret.

Behandlingen inleddes med cellgifter varje vecka. Snart fick hon även injektioner i låret var tredje vecka, med ett målstyrt läkemedel som används för att stoppa tillväxten av cancerceller vid just HER2-positiv bröstcancer.

BORTSETT FRÅN EN förlamande trötthet mådde Sarah Dunér relativt bra under behandlingen. Hon slapp må illa och kunde fortsätta att jobba heltid.

– När jag var på onkologen och fick mina behandlingar var jag en cancersjuk patient. När jag åkte därifrån var jag Sarah igen. Jag var ny chef, ville göra bra ifrån mig och inte tänka på att jag var sjuk. Jag hade en fantastiskt vacker peruk också, med äkta hår.

Samtidigt var det omöjligt att inte tänka på cancern. Och hon ville trots allt veta så mycket som möjligt om sin diagnos och sina chanser till överlevnad. Hon läste på, hade möten med vården och gick med i olika Facebookgrupper för kvinnor med bröstcancer.

Gemenskapen på nätet med andra med samma bröstcancerform har varit både hjärtskärande och en viktig källa till stöd. Några av dem som hon kommit nära har gått bort, men det är också på Facebook hon hittat positiva berättelser om hur bra det ändå går för många.

– Man kommer varandra nära för ingen annan kan förstå hur det är. Du får en dödsdom när du är mitt uppe i livet.

INJEKTIONERNA I LÅRET fick hon under drygt ett års tid. Att behandlingen pågick under så lång tid var positivt eftersom det gav henne möjlighet att träffa sin kontaktsjuksköterska regelbundet. Med henne kunde hon diskutera saker hon oroade sig för och blev ofta lugnad.

Sarah Dunér framhåller att hon är väldigt nöjd med den vård hon fått på Hallands sjukhus Varberg, där hon fick chans att välja behandlingstider som passade hennes vardagsliv och alltid blev tagen på allvar.

– De bemötte mig, både i min oro och i min saklighet. Jag avfärdades aldrig. När cellgiftsbehandlingen var avslutad fick hon strålning 16 dagar i rad. Behandlingen kunde bara ges i Borås, en timmes resväg bort, vilket gjorde att hon behövde vara sjukskriven under den här perioden.

– Innan hade jag bara kört på men då fick jag tid att vara hemma och grubbla. Efter det var jag helt utslagen i flera veckor.

I dag får hon hormonbehandling som kommer att pågå under två och ett halvt år till, men är i övrigt färdigbehandlad. Eftersom tumören är bortopererad finns det inget sätt att se eller mäta att läkemedlen haft önskad effekt, mer än att kontrollera så att inga nya tumörer dyker upp.

NU ÄR DEN VÄRSTA tröttheten borta, det mörkbruna håret har vuxit ut till en tjock page, husets altan är snart färdigsnickrad. En gång om året kallas Sarah Dunér till kontroll med mammografi och ultraljudsundersökning. Däremellan försöker hon att leva som en frisk person, även om det är lättare sagt än gjort.

– Jag har hosta nu, och en hosta är aldrig bara en hosta längre utan det kan vara metastaser i lungorna. En huvudvärk är aldrig en vanlig huvudvärk. Sådana tankar hade jag inte innan. Det finns ett liv före och ett liv efter cancern, och jag längtar väldigt mycket tillbaka till livet före.

Vid tiden för intervjun är det bara en vecka kvar tills det är dags för treårskontroll. Den är förknippad med ångest och hon vågar inte känna på brösten av rädsla för att hitta en knöl. Ändå är hon än så länge nöjd med sitt beslut att inte operera bort dem i förebyggande syfte. Tack vare att tumören var liten och satt precis bakom bröstvårtan kunde den opereras ut utan något stort ingrepp i bröstet.

– För estetikens skull är jag väldigt glad att jag har dem kvar. Men ibland känns de som två tickande bomber, två fiender som ligger i bakhåll och kan attackera mig när jag minst anar det.

Trots oron är Sarah Dunér tacksam för att forskningen om cancer och behandlingar går framåt.

– Möjligheten att analysera tumören och rikta målstyrda läkemedel mot den är revolutionerande. Om jag hade fått den här sjukdomen för 20 år sedan hade jag dött. Nu lever jag.

– Jag räknar varje år som går sedan jag blev sjuk, väl medveten om att forskningen går framåt. Om jag mot all förmodan skulle få återfall vet jag att det finns behandlingar att ta till, behandlingar som fortfarande prövas i kliniska studier men som sedan kommer att rädda liv. Precis som det målstyrda läkemedlet räddade mitt för tre år sedan.

HER2 ÄR ETT PROTEIN på cellens yta som signalerar till cellen att dela sig och på så sätt föröka sig. Det målstyrda läkemedel som Sarah Dunér fick söker sig till HER2-proteinet och blockerar dessa signaler. På så sätt hindras cancercellerna från att dela sig. Cancerformen står för cirka 15 procen av alla bröstcancerfall.