Samtal, smärtlindring, sjukgymnastik. Rehabiliteringsvecka. När Katarina Hultling fick bröstcancer bestämde hon sig för att ta emot all hjälp hon kunde få.

När svt-sportens profil Katarina Hultling drabbades av bröstcancer bestämde hon sig för att vinna vm i cancerbehandling. Hon tackade ja till all information, gick på alla möten hon bjöds in till och tog emot all form av hjälp som sjukvården erbjöd.

– Jag vann mycket på den inställningen. Läkarna kunde säga när jag skulle börja tappa hår, hur jag skulle må några dagar efter jag fått cellgifter. Det må vara förfärliga budskap men det är alltid bättre att veta än att inte veta, säger hon.

KATARINA HULTLING upptäckte cancern själv. En dag i duschen gav hennes regelbundna kontroller av brösten ett ovälkommet resultat: en knöl som en ärta till storleken i det högra bröstet. Snart följde operation där en bit av bröstet samt ett antal lymfkörtlar i armhålan togs bort. Därefter några veckors väntan på en mer specifik diagnos.

– Det var nästan den värsta tiden, från det att man tagit ut det som var sjukt till att veta hur sjukt det var.

EFTER MÖTET MED LÄKAREN, där hon och sambon äntligen fått veta hur det var ställt, tyckte de trots allt att det var läge att köpa en flaska champagne och skåla. Tumören var av ”mellanaggressiv” typ och cancern hade inte spridit sig. Nu skulle Katarina Hultling få cellgifter, strålning och antihormoner. När behandlingen inleddes visste hon precis vad som väntade. I en anteckningsbok skrev hon ner hur hon mådde och saker hon undrade över.

Kroppen svarade bra på cellgifterna. Även om det var allt annat än kul när både håret och minnet försvann och lederna blev alldeles stela, så kan hon i efterhand säga att hon ändå tyckte att det var ganska spännande att se vad som hände med kroppen.

– När håret föll av var det helt absurt. Jag stod i duschen och kunde dra av stora sjok.

Behandlingen pågick under ett halvår. I sin jakt på VM-guld i cancerbehandling tog hon emot all form av hjälp som sjukvården erbjöd. Hon fick akupunktur mot smärtan och träffade en sjukgymnast för att lära sig hur hon skulle undvika att drabbas av ödem på grund av de borttagna lymfkörtlarna.

– Som patient har man ett eget ansvar att ta del av det stöd man erbjuds. Jag tvekade inte att fråga om hjälp.

Hon fick också träffa en kurator vilket hon uppskattade, men efter tre samtalstillfällen märkte både hon och kuratorn att de pratade mer om krukväxter än om sjukdomen.

– Det kändes som om jag inte behövde professionellt stöd så akut, tack vare mitt starka nätverk. Men att veta att hon fanns där och att jag kunde höra av mig om jag ville var en trygghet och väldigt värdefullt.

NÄR KATARINA HULTLING fick diagnosen ringde hon direkt runt till sin familj och alla sina vänner. Hon berättade att hon skulle opereras, att hon var väldigt låg och uppmanade dem att höra av sig. Det fungerade

– När man blir sjuk drar folk sig ofta undan, men jag kunde hjälpa min vänkrets genom att säga att de inte skulle sluta ringa. Jag är en fanatisk vän av öppenhet. Jag tror att man bara kan få gott av det: värme, kärlek, stöd och hjälp.

Hon har inte bara varit öppen med sjukdomen gentemot sina närstående. Hon lät också tidningen Expressen följa hennes kamp mot cancern. Mitt under cellgiftsbehandlingen medverkade hon i tv-programmet Skavlan, där hon till publikens jubel tog av sig sin peruk.

– Jag fick hur mycket respons som helst av människor som tyckte att det var fantastiskt. Det betydde något att jag ställde upp och visade hur man ser ut när man inte har hår på huvudet.

HON ÄR OCKSÅ STOLT ambassadör för Cancerrehabfonden, en insamlingsorganisation som erbjuder kostnadsfri rehabilitering och stöd till cancerdrabbade. Genom fonden kan den som varit sjuk få en veckolång vistelse på ett rehabiliteringshem. Där kan man bland annat träffa psykolog och läkare och få hjälp med kost och träning tillsammans med andra som haft cancer. Själv åkte Katarina Hultling till Mösseberg utanför Falköping. Där var vistelsen i hög grad inriktad på fysiskt välmående. Av en sjukgymnast fick hon ett träningsprogram som var specialanpassat för just henne.

– Jag fick själv säga vad jag ville ha hjälp med. Utöver det var den stora behållningen att träffa andra i samma situation som man kan prata med om hur det är att ha fått cancer. Med människor som vet precis vad det handlar om finns det ingen startsträcka. Man behöver inte förklara hur man mår för alla vet att man mår ganska pyrt.

Katarina Hultlings erfarenhet är att det ofta är när man är färdigbehandlad och ska återgå till sitt vanliga liv som man rasar.

– Jag föll inte i något djupt hål för jag hade jobbat på lite grann och hade en beredskap för hur det skulle bli den dagen jag skrevs ut från specialistvården och Försäkringskassan. Men jag tror att många känner att kraven ökar när man plötsligt en dag inte räknas som sjuk längre och allt ska vara som vanligt igen.

I dag är hon färdigbehandlad och mår bra, bortsett från problem med stela leder och torr hud. Men under flera års tid har hon tänkt på risken för återfall. Så fort hon får ont någonstans tror hon att cancern kommit tillbaka.

– Jag är orolig och det kommer jag att vara hela livet. Har man haft cancer tänker man på cancer varje dag. Samtidigt har jag inte blivit någon fanatisk renlevnadsmänniska.

Hon vaknar inte heller varje morgon och fylls av tacksamhet över att ha överlevt.

– Om man inte, när man är 60 år, har fattat att det är en gåva att leva varje dag, då tycker jag det är lite för sent.