En videokonferens med patient, anhöriga och personal från två sjukhus har stärkt nätverket kring gotländska patienter med tarmcancer. – Patienten fortsätter att vara i centrum med ett utredande team i Visby och ett behandlande i Stockholm, säger överläkare Hans-Ivar Påhlsson.

På väggen i ett ganska litet rum på kirurgmottagningen på Visby lasarett hänger den. Platt-tv:n som vunnit pris för att ha ökat cancerpatienternas trygghet i vården, engagerat närstående och sänkt kostnaderna för regionen.

FÖR INTE SÅ LÄNGE SEDAN satt Rolf O Eriksson här inne och fick veta hur hans rektalcancer skulle opereras, vilka biverkningar operationen kan ge och hur eftervården planerades.

– Jag kan inte säga att jag saknade att de fysiskt satt i rummet. Lite overkligt var det kanske att prata med en skärm men jag är fatalist. Det som sker det sker och det hade inte varit någon skillnad att träffa dem i verkligheten, säger han.

Nu är Rolf O Eriksson tillbaka på Visby lasarett för eftervård. Vid hans säng sitter kontaktsjuksköterskan Helene Sjögren som, tillsammans med sin kollega på Karolinska universitetssjukhuset, har rollen som spindeln i nätet för mag- och tarmcancerpatienterna. En av hennes uppgifter under videokonferensen är att vara patientens ögon och öron.

– Det är väldigt mycket information som ges och patienten ska inte behöva känna att den måste komma i håg allt. Jag är med och antecknar hela tiden. Efteråt går jag igenom vad som sagts. Patienterna vill gärna ha med sig mina anteckningar. De släpper dem inte i första taget, säger Helene Sjögren.

HON HAR ALDRIG UPPLEVT att kirurgerna och sköterskorna på andra sidan är stressade. Rolf O Eriksson tycker också att samtalet på Spimon fick ta den tid som krävdes, en dryg timme.

Helene Sjögrens bild är att patienterna har förhållandevis få frågor under Spimon men kanske beror det på att situationen är så ny. Det är svårt att ställa frågor om någonting man vet så lite om. Men det är tydligt att de uppskattar att slippa resan till Stockholm.

– De flesta av våra patienter är över 65 år. Det är en stor ansträngning både mentalt och fysiskt att behöva resa. Man känner sig ganska liten på ett stort sjukhus där man dessutom inte har träffat personalen förr, säger Helene Sjögren.

ATT TID OCH PENGAR SPARAS när patienter inte behöver resa till Spimo i Stockholm är uppenbart. I början var just besparingen en viktig drivkraft för att införa videokonferenser. Men det är inte den största vinsten, menar överläkare Hans-Ivar Påhlsson.

– Den stora grejen, har jag så småningom insett, är att nätverket kring patienten stärks. Genom videokonferensen kompletteras det utredande nätverket på Gotland med ett behandlande nätverk på Karolinska där patient och anhöriga fortsätter att vara i centrum. Patienten blir inte längre bara ivägskickad med en remiss. Detta ökar känslan av trygghet, säger Hans-Ivar Påhlsson, som också poängterar att utrymmet för missuppfattningar minskar.

2017 fick Spimo på videolänk Region Gotlands förnyelsepris. I motiveringen framhöll juryn den ökade patientsäkerheten.

– Journaler i all ära men allt kommer inte med. Det är klart att risken för att information faller mellan stolarna minskar när vi, som har träffat och utrett patienten, sitter med på Spimon. Vi har också en bättre medicinsk helhetsbild och förståelse för patienterna eftersom vi känner dem, säger Hans-Ivar Påhlsson.

Ett annat perspektiv, som ofta glöms bort, är de närståendes betydelse för patienten. Sedan Spimo började genomföras på länk har de blivit mer delaktiga. Tidigare tog de sällan möjligheten att följa med på en ”tvådagarsövning i Stockholm”, som Hans-Ivar Påhlsson uttrycker det.

– Många gånger har de anhöriga inte förstått vilket livshotande tillstånd patienten befinner sig i. Men nu, när tröskeln att följa med är så låg, är det alltid anhöriga med. Det kan vara både två och tre stycken, säger han. På så sätt stärks nätverket ytterligare.

Rolf O Eriksson hade med sig en person på Spimo.

– Jag tog med en vän. Hon ställde de flesta frågorna och det var en bra hjälp för mig. Det är ju en situation som jag inte har varit med om innan så det känns bra att ha med någon jag känner, säger han.

DEN UTVÄRDERING SOM GJORDES av Spimo efter första året bekräftar Rolf O Erikssons upplevelse.

– Patienter och anhöriga var tacksamma för att Spimon genomfördes på Gotland. Ingen patient svarade att det hade varit att föredra att åka till Stockholm, säger Hans-Ivar Påhlsson.

Enkäten, som besvarades av nio patienter, visade att man upplevde att kontakten med läkaren på Karolinska universitetssjukhuset var god.

Även kirurgerna i Stockholm fick svara på enkätfrågor direkt efter varje Spimo.

– Någon tyckte att det hade varit lite mer praktiskt om patienten hade kommit in genom dörren. Men i stort tyckte de att det fungerade bra och, kanske viktigast, att behandlingsbesluten inte hade blivit annorlunda om Spimo hade genomförts på Karolinska universitetssjukhuset, säger Hans-Ivar Påhlsson.

Nu har de haft Spimo via videolänk på Gotland i drygt två år och när Hans-Ivar Påhlsson ser tillbaka är han uppriktigt förvånad över hur lätt det var att få med personalen på idén.

– Det brukar vara mer motstånd när nya rutiner införs. Även personalen på Karolinska sjukhuset har varit öppen och flexibel.

Men, poängterar han, en viktig faktor för att lyckas var att vi som skulle jobba ihop via länk först träffades fysiskt. Avgörande var också stödet från verksamhetsledningarna.

– Det hade nog varit väldigt svårt att bara ringa och säga: ”Nu vill vi på Gotland att ni på Karolinska gör så här.”

– Videokonferenser har en enorm kapacitet om de används med omdöme och på rätt sätt.