REGIONALA CANCERCENTRUM har stärkt patienternas ställning. Men i den dagliga vården gäller det ännu inte för alla. Nu kommer en period då RCC:s satsningar måste nå hela Sverige.

"Hittills har vi byggt upp och startat många saker inom allt från 
prevention till palliativ vård. Nu måste vi följa upp hur det går och verkligen implementera det vi dragit igång."

Det säger Beatrice Melin, ny nationell cancersamordnare och ordförande för Regionala cancercentrum, RCC, i samverkan. Hon är också professor i onkologi vid Umeå universitet och har fram till nu varit verksamhetschef för RCC Norr.

– Jag ser min nya roll som en katalysator. Jag ska inte leda utan lyssna in olika synpunkter, sammanfatta och föra arbetet framåt. Inom RCC finns många bra krafter och idéer, det gäller att få alla att gå åt samma håll, säger hon om det nya uppdraget.

UPPBYGGNADEN AV SEX regionala cancercentrum sjösattes 2010. Några år tidigare hade den dåvarande regeringen tillsatt en utredning om framtidens cancervård. Den konstaterade att cancervården i Sverige höll hög kvalitet, men att alla inte fick del av den eftersom den också var ojämlik.

Patienterna kände sig inte heller delaktiga. Samtidigt pekade prognoser på en stor ökning av cancer, från cirka 60 000 till 100 000 nya patienter om året till år 2040.

För att skapa en modern cancervård föreslog utredaren bland annat en ny organisation med sex regionala cancercentrum och en nationell samverkansgrupp som leds av en cancersamordnare på SKL, Sveriges kommuner och landsting.

Regeringen gick på utredarens linje. Den nya organisationen fick i uppdrag att skapa en mer patientfokuserad, jämlik och tillgänglig cancervård. Tio kriterier för de regionala cancercentrumen formulerades och de fick fyra år på sig att etablera verksamheten. Staten sköt till ekonomiska medel och Socialstyrelsen fick i uppdrag att löpande följa upp och stödja arbetet.

NÄR BEATRICE MELIN NU tar över uppdraget som nationell cancersamordnare och ordförande för samverkansorganisationen beskriver hon verksamheten som etablerad.

Bland annat har man skapat ett 30-tal nationella vårdprogram för att göra vården mer jämlik, infört standardiserade vårdförlopp för att korta väntetiderna, utvecklat arbetet med nationella kvalitetsregister för att följa upp vården kring varje patient och börjat med så kallat ordnat införande av nya läkemedel för att patienter så snabbt som möjligt ska få tillgång till nya och kostnadseffektiva behandlingar.

– Den största framgången är de nationella vårdprogrammen. För patienterna innebär det att det finns en möjlighet att få samma behandling oavsett om man bor i Kristianstad eller Kalix, säger Beatrice Melin.

Även Socialstyrelsen bedömer i sina utvärderingar satsningen på regionala cancercentrum som framgångsrik. Några framgångsfaktorer som lyfts fram är att man lyckats förena det nationella perspektivet med det lokala självstyret, professionsdriven utveckling och hög kompetens samt lyckad patientcentrering och patientmedverkan.

SOM ETT LED I UPPDRAGET att sätta patienterna i fokus tog RCC tidigt fram en modell för att involvera patienter i arbetet. Det finns nu patientråd både på regional och nationell nivå samt patientföreträdare i olika processgrupper. Patienternas medverkan har riktat ljuset mot bland annat behovet av att som patient få information om vad som kommer att hända under behandlingen och när, vikten av att ha en kontaktsjuksköterska under hela vårdtiden samt behovet av rehabilitering.

– Patienterna har inflytande över arbetet i RCC. Men det som återstår är att varje patient verkligen ska ha möjlighet att påverka sin egen vård. Där finns det mycket kvar att göra, säger Beatrice Melin.

Det är den stora utmaningen nu, menar hon. Ett exempel är de standardiserade vårdförloppen som man nu för in i vården, men där det är en bit kvar innan patienterna får vård inom den tid som anges.

En annan satsning som visat sig vara komplicerad är nivåstrukturering, det vill säga att koncentrera högspecialiserad vård till ett fåtal platser i landet. Även om alla landsting har skrivit under på att samverka blir det utmanande när vård ska flyttas från en plats till en annan.

– Där har det tagit lång tid för alla landsting att komma till beslut och ställa sig bakom de nationella målen, säger Beatrice Melin.

NÄR REGERINGEN BESTÄMDE sig för att förena landstingens och regionernas självstyre med en nationell vision för cancervården genom de regionala cancercentrumen och deras samverkan var det någonting nytt i svensk vård. Vid utgången av 2018 tar den nuvarande satsningen på en nationell cancersamordnare och statligt ekonomiskt stöd slut.

Vad händer efter 2018, är samverkan mellan regioner på nationell nivå framtiden?

– Ja, det finns ingen annan väg att gå. Med 21 landsting och regioner måste vi ha samverkansmodeller. Oavsett om staten fortsätter att satsa medel eller inte så finns arbetet kvar. Och vi gör det bättre tillsammans än att var och en sitter på sin kammare, säger Beatrice Melin.

Socialstyrelsen menar i sin utvärdering att införandet av regionala cancercentrum har varit så pass lyckat att det kan tjäna som modell för fler områden inom sjukvården. 2017 kom också SKL och landstingen överens om att satsa på 22 programområden för en kunskapsstyrd vård, enligt en liknande modell. Cancer är ett av dessa områden.

– Det är en spridning av modellen med regionala centrum till fler delar av vården vi nu ser. Men exakt hur de kommer att se ut är inte klart ännu. Förmodligen kommer det att vara oklart under en stor del av 2018, säger Beatrice Melin.

Vad vill du ha bidragit med när ditt uppdrag går ut?

– Att se till att arbetet med den nationella cancerstrategin aldrig tar slut. Det är lätt att se det som ett projekt, men vi har 60 000 nya cancerpatienter varje år och det ökar hela tiden. Det kommer hela tiden nya glapp i vården som vi måste ta tag i. Vi måste vara uthålliga, visa på problem och möjligheter och lösa dem.