I Norrtälje beslutade politikerna att slå ihop regionens sjukvård och kommunens insatser i ett gemensamt bolag, Tiohundra. När gränserna suddas ut blir det lättare att ge personcentrerad vård, tycker personalen.

”Vad behöver jag för hjälp för att uppnå mina mål inom ekonomi, behandling och socialt?” ”Vad har jag för ansvar i min insats?”

Frågorna är riktade till ett femtontal personer som sitter i ett mötesrum på Fokushusets dagverksamhet Åran i Norrtälje. Alla individer med olika förutsättningar, drömmar och mål men med en sak gemensamt – önskan om att komma ut på en praktikplats i arbetslivet. För att lyckas med det, trots sin psykiska ohälsa, behöver de skiftande former av psykosocialt stöd av personalen på Åran.

Praktikgruppen är bara en av alla grupper som ordnas på Åran. I rummet intill finns en ateljé med flera meter i takhöjd. Här träffar vi Erik som deltar i både litteratur-, dator- och konstgruppen, och träffar en gång i veckan en samtalsterapeut.

Han ursäktar sin ”dåliga klädsel” form av målarfärg på den randiga tröjan samtidigt som han gärna vill berätta hur mycket Fokushuset och Åran har betytt för honom.

– Mediciner och metoder har aldrig hjälpt mig. Det är mötet med människorna som har varit min vård. Jag tycker om att komma hit. Här kan jag spegla mig i andra och de kan spegla sig i mig, säger han.

ERIKS SCHIZOFRENI debuterade i tonåren och som 19-åring hamnade han på Ulleråker. I dag är han 50 år och har bott på institution i halva sitt liv. Han beslutade sig för att lämna det senaste institutionsboendet 2014.

– Det var lite dramatiskt, jag visste inte om jag vågade flytta. Men folk kom och besökte mig och berättade om Åran och att jag kunde få boendestödjare, säger Erik som nu klarar sig helt själv i sin bostadsrätt.

Att besöka och fånga upp personer som bor, eller är inneliggande, inom psykiatrin är en viktig del för Fokushuset. Det är en effektiv metod för att undvika att människor hamnar mellan stolarna, eller bokstavligen: mellan vårdgivare.

– Det är viktigt att vi syns och berättar att vi finns till även för dem med psykisk ohälsa som just nu inte behandlas inom Fokushusets verksamheter. När man utgår från symtom och behov, snarare än diagnos, kan en sådan kontakt etableras redan innan patienten skrivs ut, säger Isabel Andersson, enhetschef för Fokushuset.

– Det speciella är att beroende och psykiatri är samma klinik. Alla får en basal utredning och det är patientens behov som styr vilken insats vi ska göra för patienten oavsett om det är en kommunal omsorgsinsats eller psykiatrisk behandling, säger Charlotta Munck.

Det är så mycket lättare att samarbeta när man är samma klinik och träffar varandra regelbundet.

HENNES KOLLEGA psykiatrikern Gunilla Kassberg håller med. Rent konkret har Tiohundra inneburit kortare beslutsvägar och underlättat samarbetet mellan alla inblandade instanser inom psykiatrin och beroendevården.

Man känner varandra och drar sig inte för att ringa ett extra samtal. Det handlar mycket om kommunikation för att patienter ska få rätt insatser och inte falla ur vården, säger Gunilla Kassberg. 

Ett av ledorden i Tiohundra är partnerskap. På sin hemsida skriver vårdbolaget att ”de ska planera och utföra vården tillsammans med patienter, brukare och närstående”. Tycker de själva att de jobbar personcentrerat?

– Ja, allt utgår från patienten. Grunden är att man måste vilja ha hjälp. Fram till dess kan vi försöka skapa förtroende, genomföra motiverande samtal, boka in återbesök och vänta ut patienten, säger Gunilla Kassberg.

PÅ SPECIALISTMOTTAGNINGEN skriver den behandlande läkaren en vårdplan tillsammans med patienten. I den finns även patientens egna förväntningar dokumenterade. På samma vis gör man inom socialpsykiatrin på Fokushuset, även om det där heter genomförandeplan.

Människor med psykisk ohälsa eller missbruk har ofta en samsjuklighet. Det är inte ovanligt att de som överkonsumerar alkohol samtidigt har ångest, är deprimerade eller har svårt att sova.

– Tidigare kunde det vara så att om någon missbrukade och samtidigt hade en ångestproblematik ville inte öppenvården ge behandling innan patienten var fri från missbruket. Numera finns en sammanhållen plan för patienten oavsett vilken sjukvård eller sociala insatser den får, säger Gunilla Kassberg.

EWA KOM I KONTAKT med Fokushuset för knappt ett och ett halvt år sedan i samband med en akut nedstämdhet och en känsla av att hon inte orkade leva.

– Jag träffade en läkare på Specialistmottagningen frågade vad jag behövde för hjälp, berättar hon.

Ewas psykiska ohälsa har sin grund i att hon var gift med sitt livs stora kärlek i närmare 30 år. Tillsammans fick de fyra barn. Men de sista 20 åren av äktenskapet var hennes man också alkoholist.

– Att han började dricka förstörde vår amilj och har fått både barnen och mig att må psykiskt dåligt. Jag kan fortfarande drabbas av en oerhörd sorg som jag inte kan hantera. Varför kunde vi inte få åldras ihop? säger Ewa som numera är skild.

Genom sin anhörigterapeut på Fokushuset  hon förstått att hon var medberoende och vidden av vad det innebär.

– Hon har varit så superbra för mig och hjälpt mig något enormt. När jag inte mår bra har jag ringt hit, säger Ewa.

FÖRUTOM SAMTALSTERAPEUTER arbetar n sjukgymnaster, arbetsterapeuter, skötare och sjuksköterskor på Fokushuset. Här håller personalen i ett smörgåsbord av gruppaktiviteter som yoga, anhörigskola, återfallsprevention och sömnskola. Eftersom det är patientens symtom och behov som styr kan det vara personer med olika typer av diagnoser i samma grupp.

– Grupperna arrangeras utifrån vilken hjälp patienterna efterfrågar. Vi avslutade just ”Livet och HBTQ” och startade i stället ”Mindfulness i skogen”. Vårt mål är att hela tiden utveckla gruppverksamheten utifrån patienternas behov, inte att vi ska ha samma utbud nästa år, säger Isabel Andersson.

ALLA ORGANISATIONER har sina utmaningar. Så även vårdbolaget Tiohundra.

Verksamheten började bedrivas som ett projekt 2006 och permanentades hösten 2016. Även om allt är på plats i teorin menar Fokushusets enhetschef att de fortfarande är inne i en arbetsam process.

– I början tampades vi en del med hierarkier mellan yrkeskategorier och att medicinsk vård anses lite finare än det sociala perspektivet. Men om vi börjar markera gränser mellan yrkesroller tappar vi fokus på patienten, säger Isabel Anderson.

Psykiatrikern Charlotta Munck fyller i:

– Det svåra har varit att lära sig vad de andra gör och kan, och vilka ansvarsområden olika personer hanterar.

Även läkarkollegan Gunilla Kassberg tycker att det har kostat på att jobba in den nya organisationen.

– Men det hade kostat otroligt mycket mer att vara kvar i den gamla strukturen och riskera att patienterna slussas runt mellan vårdinstanser.

FÖR ERIK HAR Tiohundras stöd betytt mycket både för självförtroendet och vardagslivet.

– Min sjukdom kan jag aldrig bli fri från men jag kan lära mig att leva med den. De senaste åren har jag tagit många kliv framåt. Nu i mars sökte jag en tvåårig konstutbildning på vanlig folkhögskola.

Horizont träffade Peter Graf, VD för Tiohundra, för att fråga hur det påverkat möjligheten till personcentrerad vård.

Är personcentrerad vård ett begrepp som ni faktiskt pratar om i ledningsgruppen?
– Definitivt, det är en av våra viktigaste strategier. Visst har personcentrerad vård blivit lite av ett modeord, men för mig är det nyckeln till modern sjukvård. Vi måste börja bry oss om vad patienten har för behov och förväntningar. Utgår man från varje individ, på riktigt, blir vården effektivare.

Hur får ni personalen ”på golvet” att dela visionen?
– Vi pratar om det hela tiden och lägger upp goda exempel på sociala medier och delar med oss på Twitter. Det underlättar också att cheferna jobbar så tätt ihop, de träffar varandra och umgås vilket förenklar samarbetet kring patienten.

Är ägandestrukturen en förutsättning för att arbeta personcentrerat? 
– Nej, absolut inte. Men det underlättar samarbetet. Personalen lär sig av varandra när de samarbetar kring patienten över de traditionella gränserna.

Vad är den största fördelen med Tiohundra utifrån patientens synvinkel?
– Att vi så uttalat strävar efter att sätta patientens symtom i fokus och inte en diagnos. Vi frågar vad patienten vill ha hjälp med. Vi erbjuder inte ett färdigt koncept utifrån en specifik diagnos.

– När olika yrkeskategorier har samma arbetsgivare blir det svårare att som anställd tänka: ”Det där får kommunenlösa” eller ”nu ligger Stina inne på sjukhus då är det deras ansvar”. Vi har lagt enormt mycket arbete på att täta till övergångarna och detta gynnar givetvis ytterst patienten.

Vilken är den största utmaningen med Tiohundra?
– För att jobba gränsöverskridande  tvärprofessionellt krävs att stuprören skrotas – vilket kan vara lättare sagt än gjort. Det tog också sin tid att knyta samman två kulturer, kommun och region, till en helhet där vi förstår varandras utmaningar och speciella förutsättningar.

Borde alla kommuner ta efter ert koncept?
– Norrtäljemodellen är ett kvitto på att en närmare samverkan mellan traditionellt kommunala respektive landstingsdrivna verksamheter gynnar alla parter. Det går att nå positiva effekter oavsett vilken organisations- eller driftform man väljer – det nära samarbetet är nyckeln. Får vi dessutom till nationella lösningar på ersättnings- och IT-system som stödjer de nya arbetssätten har vi kommit ytterligare en bit på väg mot en verkligt sammanhållen sjukvård och omsorg.