Strokevårdens utveckling har varit enastående, men de förebyggande insatserna behöver bli fler och bättre. Genom att satsa på kontinuitet i primärvården blir det lättare att upptäcka och åtgärda hälsoproblem, och här kan staten bidra genom att förbättra kompetensförsörjningen. Det säger Kristina Nilsson (S), vice ordförande i Riksdagens socialutskott.

Sedan 2014 har Kristina Nilsson (S) varit ledamot i Riksdagens socialutskott, den här mandatperioden som vice ordförande. Hon har tidigare arbetat med hälso- och sjukvården   på både regional och kommunal nivå, men när hon pratar med Horizont om stroke utgår hon inte i första hand från sina erfarenheter som politiker.

- Innan jag fick politiska uppdrag på heltid arbetade jag som sjuksköterska i 23 år. Jag har arbetat på medicinenhet, inom äldreomsorgen och ute i distrikten – så jag har haft mycket med stroke att göra genom åren, säger Kristina Nilsson.

Genom arbetet inom vården har hon kunnat följa strokevårdens utveckling på nära håll, och hon har en tydlig bild av vad som ligger bakom framstegen.

- Under de senaste 20 åren har det skett en fantastisk utveckling. När jag började i vården satt strokepatienten ofta i rullstol. Afasi och ansiktsförlamning var också vanligt, och man hade inte så mycket hopp om bättring. Nu, i den senaste valrörelsen, träffade jag en fullt sysselsatt valarbetare som berättade att han hade fått en stroke tre veckor tidigare – så det är mycket som har hänt. Min uppfattning är att den mest betydande faktorn är att det akuta omhändertagandet har blivit bättre. Sen tror jag också att folk har blivit mer medvetna om symptomen på stroke, och vilka livsstilsförändringar man kan göra för att minska risken att drabbas, säger Kristina Nilsson.

Kontinuitet i vården – en nyckelfråga

Vården står inför många stora utmaningar. Kristina Nilsson ser flera förbättringsområden, men betonar samtidigt att man måste ha respekt för att det är komplexa frågor det rör sig om.

- Sveriges åldrande befolkning, och det faktum att ett växande antal kommer att leva länge med kroniska sjukdomar, är en stor utmaning för vården. Vi måste arbeta med att hålla befolkningen så frisk som möjligt så länge som möjligt. Detta är starkt kopplat till att frigöra resurser inom vården för förebyggande insatser, bland annat för att förebygga stroke, säger Kristina Nilsson.

Hon fortsätter:

- Kontinuitet i primärvården är en viktig del. Om man har samma läkare under lång tid förbättrar det förutsättningarna för att upptäcka riskfaktorer och ge förebyggande behandling. Samtidigt måste man ta hänsyn till att det ser olika ut i regionerna. I Västernorrland, min hemregion, har vi till exempel nästan 50 procent stafettläkare. Då är det väldigt svårt att få till stånd kontinuitet. 

För komma till bukt med stafettläkarproblematiken måste vården bli en mer attraktiv arbetsgivare. Det tror Kristina Nilsson, och hon menar att kompetensförsörjning är ett område där staten har ett stort ansvar.

- Som jag ser det är uppdraget för oss på nationell nivå att se till att förutsättningarna är lika goda i hela landet. Sen kan man nå goda resultat på olika sätt, och där har regionen sitt självbestämmande, tillägger Kristina Nilsson.

Beträffande direkta åtgärder, såsom screeningprogram, betonar hon att politiska beslutsfattare bör förlita sig på expertmyndigheternas utlåtanden. Samtidigt resonerar hon att det nog finns ett behov av opportunistisk screening, det vill säga att man tar pulsen på personer som är över 65 år när de är i kontakt med vården.

- Om jag går till doktorn för att jag exempelvis skadat mitt knä så mäter man mitt blodtryck. Då kan man rimligtvis även kolla pulsen och, om man hittar något som inte är som det ska, göra ett EKG-test. Detta borde redan ske på rutin, men uppenbarligen fungerar det inte på ett systematiskt sätt om 100 000 personer i Sverige har oupptäckt förmaksflimmer, avslutar Kristina Nilsson.*

* Flimmerrapporten 2018: antalet personer med förmaksflimmer ökar - sjukvården på efterkälken och: Förmaksflimmer - ökad risk för stroke