Acko Ankarberg Johansson, foto KD
”Förmaksflimmer är ett tydligt exempel på sådant som skulle kunna gynnas av en fast vårdkontakt”
Av: Andrea Herlitz, Foto: KD - OM STROKEPREVENTION
september 2019

Fast läkarkontakt, bättre IT-system och pulstagning i primärvården. Det är åtgärder som Acko Ankarberg Johansson (KD), riksdagsledamot och ordförande för riksdagens socialutskott, lyfter fram för att stoppa stroke, i en intervju med Horizont. 

Kan du berätta om dina övergripande prioriteringar inom hälso- och sjukvårdsområdet? 

Mina tre främsta prioriteringar är att åtgärda kompetensbristen inom vården, få bort vårdköerna och ta fram gemensamma IT-system inom vården som möjliggör för regionernas system att prata med varandra. Vi har haft en mycket god utveckling inom vissa områden, däribland kvalitetsregister, men vad gäller IT-system har vi ett system som skapar stora problem för både patienter och medarbetare. Det finns olika system i varje region och i vissa fall är det så illa att det finns system som inte kan prata med varandra inom samma region. 

Vad tycker du att man bör göra åt det? 

För att lösa det här problemet krävs att vi nationellt beslutar om vilka standarder och terminologi som ska gälla. Jag anser att det är en statlig uppgift att se till att det kommer på plats. Infrastrukturen måste vara lika över hela landet så att alla system kan prata med varandra. Om regeringen skulle klara av att ta det här beslutet så öppnar sig många goda vägar för patienten att få tillgång till bättre vårdinformation och ha en bättre kommunikation med vården. Detta är ett viktigt beslut som är förhållandevis litet, men som skulle kunna få stora positiva konsekvenser. Mitt parti har lagt motioner i riksdagen som behandlas under våren (2019). Det återstår att se hur många andra partier som ansluter sig till detta. Riksdagen är en viktig arena som jag använder aktivt för att påverka. 

Hur upplever du att synen på stroke har förändrats under senare år? 

Vi vet att de nationella riktlinjer som är framtagna har gett en god effekt. Det finns framgångsrika arbetssätt för hur en misstänkt stroke kan identifieras så att varje person som kommer till vården med en misstänkt stroke kan få rätt behandling. Det är viktigt att vi bygger vidare på dessa riktlinjer och fyller på med den kunskap som finns. Det kan exempelvis handla om pulstagning för att se om patienten har förmaksflimmer. 

Det var förra hösten som du fick inte bara en, utan två, stroke. Hur var din upplevelse av strokevården? 

Väldigt god. Jag fick ett mycket gott omhändertagande den där tisdagsmorgonen i Stockholm när jag fick min första stroke. De kunde snabbt konstatera vilken typ av infarkt jag fick. Det finns två artärer som går upp till lillhjärnan, jag råkade ut för en förträngning i en av dem som gjorde att blodet inte längre nådde lillhjärnan. Läkarna kunde snabbt konstatera att det var en propp och inte en blödning. Jag kom till en strokeavdelning på Södersjukhuset i Stockholm och fick där ett mycket gott bemötande.

Och inte kort därefter drabbades du av ytterligare en stroke? 

Fyra dagar senare fick jag lämna Södersjukhuset och åkte då hem till Huskvarna där jag bor. Efter två dagar hemma fick jag en ny infarkt och kom till Länssjukhuset Ryhov. På Ryhov kollar man förmaksflimmer på alla som kommer in, vilket är jätteviktigt. Där fick jag själv uppleva hur bristerna inom regionernas IT-system ser ut. På Ryhov kunde de inte se min journal från Södersjukhuset, och såg därmed inte att jag varit på sjukhus tidigare samma vecka. Jag hade dock fått med mig en lapp från Södersjukhuset som jag visade upp, vilket gjorde att vårdpersonalen på Ryhov hade möjlighet att ta hand om mig på bästa sätt. Först efter ett dygn fick de tillgång till min tidigare journal. Det är oerhört svårt för akutpersonalen att genomföra sitt jobb på bästa sätt när de inte kan ta del av information om vad patienten har varit med om. Dessutom medför det stora patientrisker. Så det visade sig att den här frågan om bristande IT-system, som jag pratat så mycket om innan, var sann. 

Hur upplevde du den rehabilitering som du fick? 

Det som betydde allra mest för mig var att jag fick en kontaktperson, en strokesjuksköterska, som jag kunde ringa när som helst. Det skapade en oerhörd trygghetskänsla. Omhändertagande och omvårdnad är så viktiga beståndsdelar för att rehabiliteringen ska bli bra. Tillsammans med ett team bestående av en fysioterapeut och en arbetsterapeut fick jag hjälp med att gå igenom min situation och lära mig hur jag bäst kan träna för att motverka den bestående yrsel som jag har. En annan viktig beståndsdel är självklart de läkemedel som gör att jag håller mig igång. 

Vilka utmaningar ser du framöver inom strokeprevention? 

Stroke kan bero på många olika saker, men en utmaning som finns för stroke liksom många andra sjukdomsfall är att arbeta med olika friskfaktorer. Det kan handla om att röra på sig varje dag, att äta bättre och mer varierat, att inte röka etc. Det är saker som kan låta oviktiga men som bidrar mycket till att minska risken för stroke. 

Enligt Riksförbundet HjärtLung finns det uppskattningsvis 100 000 svenskar som inte känner till att de har förmaksflimmer. Det leder till flera tusen strokefall varje år, som hade kunnat förebyggas. Hur ser du på det?

En av lösningarna till detta och många andra problem är att bygga ut den nära vården. Det är oerhört viktigt att ha en fast läkarkontakt. Även om hyrpersonal ofta gör ett helt fantastiskt jobb så skapar det ingen kontinuitet för patienten. Min egen vårdcentral i Huskvarna gör ett jättebra jobb med detta och jag har sett på nära håll hur mycket det betyder för mina föräldrar. De har ett sådant förtroende för sina läkare. Ett sätt att upptäcka förmaksflimmer är dessutom i primärvården, inte minst genom pulstagning vid andra vårdkontakter. Förmaksflimmer är ett tydligt exempel på sådant som skulle kunna gynnas av en fast vårdkontakt.

Om strokeprevention

Röster om strokepreventivt arbete i Sverige.

Prenumerera

Prenumerera på nästa nummer 

Få nästa nummer av Horizont i din brevlåda eller inkorg.