De första CAR T-terapierna i den reguljära vården riktas mot olika former av blodcancer. Lise-Lott Eriksson, ordförande i Blodcancerförbundet, hoppas att behandlingen kommer att erbjudas alla som behöver den.

Nu behandlas landets första patienter med CAR T-cellterapi, vad tänker ni på Blodcancerförbundet om att det är igång?

– Det är helt fantastiskt! Blodcancerförbundet har verkligen varit måna om att Sverige ska börja tillämpa den här behandlingen. Det är en enorm möjlighet för de patienter som prövat all annan behandling och där inget annat återstår. Det är en helt ny framtid vi står inför med cell- och genterapi.

Har du några farhågor?

– Det är viktigt att diskutera hur många ställen som ska ge behandlingen. Det bör vara några få så att de får upp en så pass stor volym att de kan utföra behandlingen på ett säkert sätt. Det har pratats om universitetssjukhusen, men jag är inte säker på att det ska finnas på alla.

Frågan är också hur det blir när du kommer hem igen, kanske bor du långt ifrån det sjukhus som utförde behandlingen. Om det händer något då måste vi ha ett sätt att hantera det. Jag har varit med i flera sammanhang där detta har diskuterats, men vi har inte fått information om hur läkarna har gått vidare. Vi patientorganisationer behöver bli mer informerade så att vi känner oss trygga.

Vad hoppas ni på framöver?

– Att CAR T ska innebära bot för patienter med vissa diagnoser. Det görs studier på flera blodcancerformer.

Finns det något som behöver utvecklas?

– Det är viktigt att vi verkligen tillämpar CAR T-cellterapi och kommer igång med en större användning. Regeringen säger att vi ska vara en ledande nation inom life science. Om vi då inte tillämpar den här typen av innovativa behandlingar, då är vi inte någon life science-nation.

Du menar att det har tagit för lång tid för Sverige att komma igång med behandlingen, på vilket sätt?

– Myndigheterna ansåg först att kunskapsunderlaget var för litet för att rekommendera att CAR T-cellterapi skulle användas. Men så tror jag att det kommer att vara, vi kan inte behandla stora grupper med CAR T. Ett annat argument har varit patientsäkerheten och att det inte finns någon långtidsuppföljning; vi vet inte vad behandlingen får för konsekvenser om tio eller femton år.

Det är naturligtvis viktigt, men du måste också titta på vilken målgrupp som behandlingen är aktuell för. Om det enda alternativet är vård i livets slutskede är det viktigt att patienterna själva får ta ställning till om de vill pröva.

En del menar också att läkemedlen är dyra. Men att ett läkemedel har en hög kostnad är inte samma sak som att det är dyrt. I CAR T:s fall har det talats om cirka 3–4,5 miljoner kronor för en behandling. Om effekten hade hållit i sig i tre månader, då hade det varit dyrt. Men om effekten håller i sig över tid är det kanske till och med billigt.