Hon har suttit på många stolar inom den svenska cancervården, och insåg tidigt att nyckeln till framgång stavas samverkan. Horizont har träffat onkologiprofessorn Beatrice Melin för ett samtal om framtidens precisionshälsa, hur biofeedback kan engagera medborgarna i sin hälsa och varför vården borde jobba mer missionsorienterat.

Om det är någon som har ett brett perspektiv på cancervården, så är det Beatrice Melin. Exilgotlänningen är inte bara professor i onkologi vid Umeå universitet och specialiserad på hjärntumörer. Hon har också ett förflutet som chef för Regionalt cancercentrum norr, cancersamordnare vid Sveriges kommuner och landsting och ordförande för Regionalt cancercentrum i samverkan.

– Ibland tänker jag att det mest spännande vore att enbart sitta och klura på mina hjärntumörer. Men för mig är det helt uppenbart att om du vill medverka till de stora förändringarna, då måste du vara med och påverka systemet på flera nivåer, säger Beatrice Melin som svar på frågan varför hon ständigt återvänder till nya samordnande roller.

– Hela tanken med PREDICT är att kunna studera biomarkörer och samsjuklighet för olika sjukdomar, förklarar Beatrice Melin, som även är huvudprojektledare för plattformen.

PREDICT är ett tydligt exempel på forskningsprojekt som kan bidra till bättre hälsa och ökad överlevnad i framtiden.

Men det räcker inte bara med forskning, betonar Beatrice Melin. För att vården ska kunna omsätta genombrotten i klinisk användning kommer det krävas stora förändringar inom cancervården. Hon menar därför att det är minst lika viktigt med strukturella satsningar.

– Ta tarmcancerscreening som exempel. Det är kostnadseffektivt men kräver jättemycket jobb att rulla ut. Samtidigt är vårdköerna långa och det tar tid innan man ser vinsterna. Då måste man jobba med samverkan! Det är då man kan göra piloter som visar att de nya lösningarna fungerar, och stötta regionerna i att ta puckelkostnaden. Annars hade man kanske inte kommit i gång med screening.

Beatrice Melins erfarenhet är att när en förändring lyckas, då är det för att alla går åt samma håll – från hälso- och sjukvårdsdirektören till professionen och patienten. Hon lyfter fram Regionalt cancercentrum som en föregångare i att tänka missionsorienterat.

– ”Missions” är ett arbetssätt som passar bra när det är många aktörer inblandande, men alla har samma mål. Man identifierar då strategier för att komma till målet och ser vem som behöver göra vad. I EU:s nya ramprogram har man tagit fram fem missions, varav cancer är ett. Det ska bli intressant att följa det arbetet, säger hon.

Att hela hennes yrkesliv har kommit att kretsa kring det onkologiska fältet har sina skäl.

– Jag hade släktingar under min uppväxt som drabbades av cancer och gick bort, det tror jag verkligen har påverkat mig i mitt yrkesval. Allt med cancer kändes viktigt.

Arton år gammal flyttade Beatrice Melin från Gotland för att läsa medicin i Umeå. Som kliniker har hon sedan arbetat med blodcancer, ben- och bindvävstumörer och strålbehandling hos barn.

En händelse hon minns särskilt väl är introduktionen av den första tyrosinkinashämmaren mot leukemi.

– De här patienterna behövde ofta genomgå en benmärgstransplantation och ligga inne en månad, och nu kunde de plötsligt ta en tablett hemma. Det var verkligen “wow”! Jag var på mötet när resultaten presenterades och alla ställde sig upp och applåderade. En sån effekt har jag nog inte sett sedan dess.

Det har gått tjugo år sedan händelsen och Beatrice Melin drivs fortfarande av att “göra vården så smidig som möjlig för patienterna”.

– Diabetes är en bra modell tycker jag, att man kan sköta mycket själv hemifrån. Vården måste se till att det blir så även för andra sjukdomar.