Runt om i landet pågår flera projekt för en mer personcentrerad vård. Hur når man hela vägen i mål och så att projektet blir en del av det ordinarie arbetet?

Ett förändringsarbete för mer personcentrerad vård har varit lyckat och nu ska det omvandlas till ett fast inslag i arbetsvardagen. Då gäller det att det finns en plan sedan tidigare. Den kritiska tidpunkten för om ett lyckat förändringsprojekt leder till ett lyckat införande i vardagsarbetet är nämligen inte, som man kan tro, när projektet upphör. Då är det redan för sent.

NÄR DET GÄLLER personcentrerad vård är en utmaning att det system som råder i sjukvården inte är uppbyggt kring den enskilda individen. Anna Krohwinkel exemplifierar med ersättningssystemet som i många regioner bygger på en fast summa per patientbesök.

– Mycket hänger därför på om det lokala ledarskapet lägger vikt vid att uppfylla ”pinnar” i antal läkarbesök eller om man tycker att patientanpassning är viktigare, säger hon.

En central extra resurs när det gäller personcentrerad vård är journalsystem med moduler för dokumentation av patientens berättelse. Också det faktum att journalen kan läsas av andra vårdinstanser, patienten själv och eventuellt anhöriga är en resurs som försvinner vid projektets slut.

– Ofta ges särskilda forskningstillstånd  datalagar normalt sett inte tillåter. Här är det viktigt att ha en plan för hur dokumentationen ska samlas och delas när journalsystemet försvinner, säger Anna Krohwinkel.

EN STYRKA, jämfört med många andra förändringsarbeten, är att personalen ser att personcentrerad vård gagnar patienten och behandlingsresultatet.

– Man kan vara ”duktig” medan projektet vs men i längden är det ingen som gör något för att systemet ska bli gladare. Det är avgörande att medarbetarna ser konkret nytta och värde för patienten. Då ökar arbetstillfredsställelsen och motivationen.

Under 2017 var Anna Krohwinkel med och utvärderade implementeringen av den modell för personcentrerad vård som utvecklats vid Centrum för personcentrerad vård i Göteborgs universitet. Här följdes tre vårdinstanser i olika delar av landet; en medicinklinik, en vårdcentral och sluten psykiatrisk vårdavdelning. En slutsats var att samtliga behövde göra lokala modifieringar av den modell som använts.

– Det är inte förvånande alls. Det är en fara om man tror att en modell ska fungera för alla verksamheter. Vad som passar beror på patientklientel och vilken typ av vård som ges, säger hon.

För att vidmakthålla en ny rutin, som att jobba personcentrerat, krävs också kontinuerliga internutbildningar. Många gånger finns en övertro på att allt ska spridas automatiskt, att om det är bra på ett ställe så ska alla andra ta efter.

EN ANNAN SLUTSATS är att sjukvårdens organisation måste bli mer flexibel. Hela sjukvårdssektorn står inför en stor utmaning att anpassa sig mer till individen.

– I dag använder många tjänster som utvecklats vid sidan av det formella systemet. Jag tänker på appar som tillhandahåller läkarbesök eller forum på internet där sjukdomar diskuteras. Människor vill ha tillgång och vara delaktiga i sin vård direkt, säger Anna Krohwinkel.

Parallellt med detta pågår en medicinsk utveckling mot individualiserad diagnostik och behandling. Spetspatienterna, som vet mer om sin diagnos och behandling än läkarna, blir också fler.

– Jag tror utvecklingen har hämmats av att systemet är uppbyggt med hänsyn till en patient som varken kan eller vill vara delaktig i vården. Nu är det dags att anpassa vården även efter dem som är resursstarka. Det skulle dessutom frigöra tid till patienter som behöver mer stöd av sjukvården, säger Anna Krohwinkel.