Han har utbildat tusentals experter inom cybersäkerhet och varit rådgivare åt över hundra företag och myndigheter. 

Fredrik Blix är doktor i cybersäkerhet. Han anser att debatten om hälsodata är snedvriden och rädslan för orätta händer nästan överdriven. Samtidigt varnar han för utpressningsvirus och oslagbara algoritmer, och förklarar varför det kan vara nödvändigt för individer att dela med sig av sin hälsodata för att få offentlig vård i framtiden. 

Berättelsen om hälsodata kantas av etiska överväganden – mellan rätt och fel, ont och gott. I den ena änden hittar vi den oerhörda potentialen, i den andra finns faran för medborgarnas liv och säkerhet.

En som har etikfrågorna i blodet är Fredrik Blix. Han är äldste sonen i en gotländsk släkt där man “alltid har jobbat i det allmännas tjänst”. Hans far, farfar, farfars far och så vidare var präster.

Själv blev han doktor i cybersäkerhet, en roll som han tycker påminner om förfädernas yrkesval.

– Jag ser cybersäkerhet som en fråga som är helt central för bevarande av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. I digitaliseringens nästa steg kommer datorerna komma ut i vår värld, och då kommer cybersäkerhet stå för kontrollen. Så egentligen kanske det inte är så långt ifrån rollen som kyrkan hade förr, skrattar han.

Kontroll, lagar, regleringar. Det är teman som även återkommer i de nutida diskussionerna om hur hälsodata ska få användas. Själv tycker Fredrik Blix att debatten ofta blir lite snedvriden ur ett säkerhetsperspektiv.

– Riskanalyserna ska inte bara titta på vad som kan gå fel med hälsodata, utan även vad som kan gå rätt.  Man är nästan överdrivet rädd för att känsliga vårduppgifter ska hamna i orätta händer. Men det är inte den enda säkerhetsaspekten vi ska ha för ögonen. Jag vill slå ett slag för att det viktigaste är tillgänglighet till högkvalitativ vård, säger han med emfas.

Som exempel tar han diabetespatienter som skulle kunna ha stor nytta av olika digitala hjälpmedel, men som kräver att man delar med sig av sin hälsodata.

Fredrik Blix tycker att det i princip bör vara tillåtet för vården att använda hälsodata när det gynnar patienterna mer än det riskerar att skada dem – att man gör en kostnads-nyttoanalys. Även om det förmodligen skulle kräva ändringar i lagarna om patientuppgifter.

– Hälsodata är guld! Man har börjat använda guldet men det mesta av potentialen ligger framför oss. 

Han förklarar att många av lösningarna sannolikt kommer att involvera it-system som är baserade på artificell intelligens. Som exempel tar han förskrivning av läkemedel:

– Genom att mata ett AI-baserat it-system med hälsodata kommer läkare kunna hitta eller bekräfta diagnos och behandling givet vissa symptom, och få tillbaka egenrapporter från patienterna om behandlingens verkan. Det blir som en ”loop” där datan hela tiden förbättrar vården och vårdsäkerheten för patienterna.

Men innan dess måste man reda ut vem som ska få hantera patientuppgifterna. Fredrik Blix ser flera etiska dilemman.

– Vård är en tjänst som inte ska styras av vem som har mest pengar, så man måste fundera över hur systemen med patientuppgifter och loopar ska utformas. Vill man ha kunskapen centralt? Vad händer när stora bolag äger uppgifterna? 

Redan idag finns smarta klockor och appar där man kan se sin egen kroppstemperatur, syresättning, hjärtrytm och puls. Fredrik Blix påpekar vikten av att diskutera vem som ska få tillgång till uppgifterna. Släktingar, vårdgivare, försäkringsbolag – intressenterna är många.

– De som äger och tränar AI-algoritmer kommer bli oslagbara inom sitt terapiområde. Man bör därför, av mänskliga skäl, undersöka om inte det offentliga bör ha en större roll, säger han och jämför situationen med sociala medier. 

– Där delar vi med oss av information som styr våra konsumtionsmönster. Den typen av affärsmodeller tycker jag inte att vi ska ha in i vården. 

Han utvecklar:

– Många av affärsmodellerna inom hälsodata bygger på en aggregatoridé, där dina uppgifter kan hjälpa nästa patient och omvänt, du får avancerad vård för att andra har bjudit på sin data före dig. Det är när det gäller aggregerad data som det offentliga kanske ska hålla på uppgifterna – att hälsodatan inte ägs av privata aktörer, när det kan vara till gagn för det stora flertalet att den ägs av den offentligt finansierade vården.

På frågan om det i framtiden kommer att vara möjligt för patienter att själva avgöra om de vill dela med sig av sin data för att få tillgång till olika lösningar svarar han: 

– Datan skulle kunna bli snedvriden om medborgarna ges möjlighet att tacka nej. Det är först när du har aggregerad data från alla patienter som du kan skapa så oerhört stora värden. Så helst vill man att alla ska dela med sig. Om alla med, säg, paranoida drag tackar nej, då blir kanske datasetet mindre användbart.