– I korthet handlar hälsoekonomi om att applicera ekonomiska teorier och metoder på hälso- och sjukvården, säger Joakim Ramsberg.

För en utomstående kan nationalekonomi och sjukvård kännas som två helt skilda världar. Men Joakim Ramsberg förklarar att det är ett fruktbart äktenskap för att maximera värdet av våra begränsade resurser.

– Tillgången till hälso- och sjukvården är inte uppbyggt efter individens betalningsförmåga – alla har rätt till likvärdig vård. Det betyder att vi måste ha metoder för att kunna göra prioriteringar, och då har nationalekonomin mycket att bidra med, säger han.

Genom hälsoekonomiska utvärderingar kan hälsovärdet, oftast uttryckt i kvalitetsjusterade levnadsår, eller QALY, räknas ut för att sedan jämföra olika vägval. I utvärderingarna räknas alla adderade levnadsår som olika behandlingar bidrar med in. Det är sedan upp till beslutsfattarna att värdera levnadsåren utifrån de etiska principer som ska vägleda prioriteringar i vården, inte minst behovsprincipen:

– Därför kan en hälsoförbättring hos någon med hjärtsvikt kanske få kosta exempelvis en halv miljon, medan en likvärdig hälsoförbättring för en person med till exempel mild artros kanske inte får kosta mer än 50 000, lyfter Joakim Ramsberg som ett exempel på ekvationen som beslutsfattarna måste lösa.

Hälsoekonomiska utvärderingar är fortfarande vanligast att genomföra på läkemedelsbehandlingar, även om det går att applicera på i princip alla delar av vården. Att inte genomföra utvärderingarna i samma utsträckning på andra håll inom vården innebär en risk att vissa beslut helt enkelt inte blir kostnadseffektiva. Varför det är vanligast på just läkemedelssidan kan ha både sina historiska och praktiska förklaringar, tror Joakim Ramsberg.

– Det kan bero på att läkemedelsbolagen själva var väldigt tidiga med att införa det för att visa på värdet av sina produkter. Det finns också en tydligare sälj- och köpsituation jämfört med att exempelvis välja mellan kirurgiska ingrepp. Men det görs bedömningar av allt möjligt och det blir vanligare, framför allt vad gäller medicinteknik.

– Med fullpackade IVA-avdelningar blev det tydligt hur knappa resurserna egentligen är, säger Martin Henriksson. Det påminde oss om att det alltid finns en alternativkostnad för de prioriteringar vi gör. Kopplingen mellan ekonomi och etik har verkligen ställts på sin spets. Pandemin har hjälpt oss att förstå hur viktiga de här valen är.

Ekonomiska analyser och metoder i all ära, i slutändan är det just de etiska aspekterna av att välja och välja bort som kanske är det svåraste. Martin Henriksson tampas själv med dessa frågor i sin roll i Tandvårds- och läkemedelförmånsverkets (TLV) nämnd för läkemedelsförmåner, som bland annat beslutar om pris och subvention av nya läkemedel.

Företagen och myndigheterna har sina incitament och patienten vill alltid ha det bästa möjliga. Det är därför viktigt att vi som samhälle är hyfsat överens kring hur och på vilka grunder dessa beslut ska fattas.

Att den med ett större vårdbehov ska gå före den med ett mindre behov är en tydlig etisk utgångspunkt, som både är universellt accepterat och som förordas av hälso- och sjukvårdslagen. Men det betyder inte att det är lätta beslut att ta i praktiken.

– Det blir en hälsovinst för någon med större behov, vilket vi är överens om är bra. Men hur mycket annan hälsa ska vi då kunna försaka? Det är alltid svåra avvägningar det handlar om.

Framåt ser Martin Henriksson bland annat att det paradigmskifte som gensekvensiering och precisionsmedicin innebär för vården skapar nya frågor för hälsoekonomerna.

– Hur vi ska hantera dessa stora investeringar är en viktig fråga. Mycket handlar om att utveckla testkapacitet och infrastruktur, investeringar som är svåra att utvärdera med traditionella hälsoekonomiska utvärderingar.