Jag vill ta på mig landslagsdräkten igen

Foto : Lina Alriksson

PATIENTEN | Av Karin Persson

2013 VAR MÅNGKAMPERSKAN NADJA CASADEI i toppform. Målet var OS i Brasilien. Då fick hon lymfom. I höstas gjorde hon comeback på mångkamps-SM. Nu kämpar hon för att få sätta på sig landslagsdräkten igen.

Nadja Casadei Riovanschen står det i färgglad text längs bilens hela sida. "Riovanschen" syftar på den revansch Nadja Casadei hoppades kunna ta under os i Rio de Janeiro - drygt två efter att hon avslutat sin cancerbehandling.

Att få defilera in på os-arenan klädd i blågult tillsammans med de andra tävlande hade inte varit ett orealistiskt mål om hon inte drabbats av lymfom. Nadja Casadei är en av Sveriges främsta mångkampare med era sm-guld på meritlistan. Nu blev det ingen medverkan i os. Hon var långt ifrån sin forna toppform.

NADJA CASADEI KÖR SNABBT genom Växjö för att parkera vid ett lågt flerfamiljshus. Lägenheten ligger fem minuter med bil från träningsanläggningen. I dag har hon redan klarat av ett flera timmar långt häcklöpningspass. Nu finns ett par timmar till mat, vila och återhämtning och vi mellanlandar hemma hos henne. Hon öppnar bakluckan och lyfter ut tre fulla träningsväskor och en näve proteinbarer med chokladsmak från ett imponerande stort lager.

– Jag har inga vanliga kakor att bjuda på, men de här är faktiskt jättegoda, säger hon.

I hallen står träningsskorna på rad. Väggarna pryds av små tavlor med budskap som "Nothing is impossible, the words itself says I'm possible". På sidan av kylskåpet hänger två svartvita förstoringar av bilder på Nadja Casadei ensam och tillsammans med sin pappa, från tiden då hon inte hade något hår.

– Jag kan knappt se att det är jag. Det är som om det vore en annan människa.

FRIIDROTTEN HAR VARIT närvarande i Nadja Casadeis liv från första början. Mamman slog svenskt rekord i längdhopp som 16-åring och när barnen kom fortsatte hon att tävla. Nadja Casadei och hennes syskon fick hänga med. Snart började de själva att träna och tävla och det märktes att hon hade talang.

– När jag tog medalj på ungdoms-SM minns jag att jag tänkte: Jag ska slå alla. Jag ska bli så jäkla bra.

Hon kom tidigt med i seniorlandslaget och tränade många långa pass varje vecka, samtidigt som hon gick ut gymnasiet och pluggade vidare till beteendevetare. Tävlingarna avlöste varandra.

Nadjas fem största framgångar

År 2013 var fysiken på topp. Under försäsongsträningen kände hon sig stark. Men hon hade ont i magen mest hela tiden.

– Sedan började jag kräkas när jag åt varm mat. Jag blev trött och började få blod i avföringen.

En gastroskopiundersökning visade att hon hade blod i magsäcken, men det dröjde en månad innan hon fick besked om orsaken till problemen.

TELEFONSAMTALET KOM när hon satt på ett kafé. ”Lymfom”, sa läkaren.

– ”Lymfom, vad är det?” sa jag högt så att min dåvarande pojkvän som satt bredvid hörde det och började googla. Så tittade jag på hans mobil och då stod det ”cancer” över hela skärmen.

Hennes initiala reaktion präglades inte av rädsla. Så länge hon pratade med läkaren kände hon sig trygg och inriktad på vad man behövde göra för att hon skulle bli frisk igen.

– Jag tänkte bara att jag var så stark, så vältränad. Cancer bryter väl ner svaga kroppar?

Först när hon berättade för sin mamma blev hon riktigt rädd.

– Mamma sa ”inte du också”. Och då förstod jag att hon trodde att jag skulle dö, precis som hennes syster och nära vänner har gjort av cancer.

Dagen efter beskedet skulle hon infinna sig på Karolinska sjukhusets onkologavdelning för olika prover. Cancer hittades i magen och i halsen. Hon fick veta att det var en form av lymfom, nonHodgkins, som var aggressiv och spred sig snabbt, men att det var positivt att cancern upptäckts tidigt och att den var mycket känslig för cellgifter.

TRE DAGAR SENARE fick hon sin första dos. Reaktionen lät inte vänta på sig. Hon kräktes, fick blåsor i hela munnen, ömsom svettades, ömsom fick frossa. Håret låg i stora tussar i tröjans luva och på kudden tills hon själv rakade av det.

Men cellgifterna hade effekt. Efter de tre första doserna kunde man se att cancern hade minskat. Ytterligare tre doser senare, efter totalt sex månader, var hon färdigbehandlad.

– Då firade jag, träffade en massa vänner i Botaniska trädgården och åt kakor. Efter det tycker jag nästan att det svåraste började för mig.

Nadja Casadei tänkte att hon var frisk och märkte att hennes omgivning också hade den inställningen. Men hon var fortfarande lika trött, orkade inte träna som hon ville. Under tiden som hon gick på cellgifter fanns det inte en chans att hon skulle orka bära en matkasse. Nu skulle hon börja lyfta vikter men märkte att musklerna inte svarade. Sedan dess har hon fått bygga upp hela kroppen från grunden igen.

”Jag är så glad att jag inte visste vad jag skulle behöva gå igenom innan jag började träna upp mig igen, för då vet jag inte om jag hade gjort det,” säger Nadja Casadei.

– Jag kan sitta och lyssna på Melissa Horn och Lars Winnerbäck och tänka på hur synd det är om mig. Men jag har också en sida där jag kan bita ihop och göra det som är extremt jobbigt – om jag tycker att det är värt det. Jag förstod att jag skulle gråta, att jag skulle hata träningen. Men nu har jag kommit så långt!

FÖR ATT FÅ EN NYSTART flyttade hon från Stockholm till Växjö och Carolina Klüfts gamla tränare, Agne Bergvall, för sju månader sedan. Nu sätter vi oss i Nadja-bilen för att ta oss till nästa träningspass. Ett pass som Agne Bergvall döpt till ”200 oändligt” eftersom det går ut på att springa så många 200-meterslopp som möjligt i en viss hastighet. Förra veckan klarade Nadja Casadei 20 stycken.

– Gör jag 21 i dag blir jag skitnöjd. I dag kan hon ägna sig åt friidrotten på heltid. Trots att hon inte vunnit några mästerskap på flera år har hon flera sponsorkontrakt. Företag vill gärna vara med och underlätta hennes väg tillbaka. De ger bidrag till Cancerfonden i hennes namn och skapar kampanjer tillsammans med henne för att samla in pengar till forskningen.

– Sedan är det en bonus för dem att det kommer att gå bättre och bättre för mig. Men mina kontrakt är inte uppbyggda på medaljer.

I september gjorde Nadja Casadei äntligen comeback på mångkamps-SM.

– Det var askul. Nej, nu ljuger jag. Jag var så långt ifrån de andra tjejerna, långt ifrån så bra som jag har varit. Men jag höll mig vaken. Jag orkade alla grenar. Det var en stor seger för mig, säger hon.

Målet är att slå det personliga mångkampsrekord hon satte 2009. Om hon lyckas med det kommer hon att få göra fler mästerskap.

– Jag vill känna studsen, styrkan i kroppen. Jag vill ta på mig den svenska landslagsdräkten och veta att jag har slitit så mycket. Jag har gjort alla dessa pisspass, börjat om från noll. Att få sätta på sig den dräkten igen, fatta den känslan.