Anders Åkesson är inne på sitt tredje år som ordförande för Riksförbundet HjärtLung – en av landets största patientorganisationer med 170 lokalföreningar runt om i landet. Vilka åtgärder vill han se på systemnivå framåt?  Det saknas knappast förslag men en prioritering överskuggar allt annat: En nationell plan för hjärtsjukvård.

Att Anders Åkesson har många järn i elden är något av en underdrift. Han har visserligen lämnat partipolitiken bakom sig – efter tre mandatperioder som regionråd i Skåne var det år 2018 dags att göra något annat. Men inget tyder på att han slagit av på takten. 

Förutom ordförandeskapet i Riksförbundet HjärtLung hinner han både med att ta extrapass som sjuksköterska (mestadels som joursköterska på särskilda boenden) och att arbeta som rådgivare och moderator inom hälso- och sjukvård vid sidan av. Lägg därtill familj med vuxet barn, samt ett nyköpt hus i behov av upprustning, och man kan undra hur han hinner med allt. 

Men Anders Åkesson är inte den som riktar fokus mot sig själv och sina egna insatser, snarare tvärtom. Han undviker frågor om det mer personliga, om vad som driver honom och hur han ser på det han hittills har åstadkommit. I stället lyfter han fram förbundets målmedvetna lagarbete – ett lagarbete som till stor del går ut på att hjälpa organisationens omkring 35 000 medlemmar att navigera rätt mellan hjärtvårdens många instanser. 

Drygt två miljoner svenskar har i dag någon form av hjärt-kärlsjukdom och Anders Åkessons mjuka skånska får en mörkare klangbotten när han beskriver att tillgången på vård och hälsofrämjande insatser kan variera kraftigt beroende på bostadsort. Att få träffa en kunnig kardiolog i tid kan vara livsavgörande. Ändå är det ofta patientens postnummer – eller socioekonomiska situation – som avgör i vilken utsträckning symtomen tas på allvar och leder till rätt diagnos och behandling. 

– Statistik från kvalitetsregistret SwedeHeart visar precis det som våra medlemmar vittnar om: hjärtvården är inte likvärdig över landet. Det är helt uppåt väggarna och något vi inom förbundet kämpar för att förändra. 

Behov av nationell plan

Riksförbundet HjärtLung bedriver under Anders Åkessons ledning ett målmedvetet opinionsarbete. Och listan över föreslagna åtgärder är lång: Enligt förbundet behöver kommunerna exempelvis införa en medicinskt ansvarig för rehabilitering, medan regionerna exempelvis behöver införa riktlinjer för sekundärprevention. Staten behöver å sin sida exempelvis (som det står på förbundets hemsida) ”skapa förutsättningar för ökad kontinuitet och en mer jämlik och personcentrerad vård”.

Viktigast av allt är enligt Anders Åkesson dock att staten, en gång för alla, tar ett helhetsgrepp om de här frågorna genom att införa en nationell plan för hjärtsjukvård. Sedan år 2009 finns en effektiv nationell plan för cancer – varför inte införa en motsvarande plan för vården av hjärt- och kärlsjukdomar?

– En nationell plan behöver inkludera hur man ska arbeta med såväl prevention som med palliativ vård och allt däremellan. 

Enligt Socialstyrelsen orsakar det som kallas ”cirkulationsorganens sjukdomar” fortfarande flest dödsfall i Sverige i dag, både bland kvinnor och män. Hit räknas förstås allmänt kända hjärt- och kärlsjukdomar såsom hjärtinfarkt och stroke – alltså sjukdomar som ofta kan förebyggas genom livsstilsförändringar i form av ändrade kost- och motionsvanor. Här nämner Anders Åkesson minskat tobaksanvändande som en liten, men viktig, pusselbit. 

Samtidigt rymmer listan över cirkulationsorganens sjukdomar en lång rad diagnoser som är mer genetiskt betingade och som därför inte kan förebyggas genom löprundor och fiberrik kost. Här krävs i stället insatser i form av arbete med tidig upptäckt och behandlingsplaner som utgår ifrån varje patients unika förutsättningar; det som brukar kallas precisionsmedicin. 

Anders Åkesson menar att en nyckel i arbetet med en framtida plan för hjärtsjukvård är att ta vara på de medicinska framsteg som i allt större utsträckning möjliggör individ-anpassade åtgärder. Dessvärre ligger Sverige inte alltid i framkant när det gäller att anamma metoder som visat sig vara bättre både för patienternas välmående och för regionernas budgetar.